Jag läser den under
sommaren, en förhandskopia som ej är korrekturläst (därför hoppas jag att en
del fadäser snyggas till, som ”stadsminister” och ständiga formuleringar av
typen ”fråga frågor”). Det är lätt att himla med ögonen åt denna mycket
amerikanska skildring, som när själva utgångspunkten är en situation som uppstod
när Hartley till en morsdag vill ha i present att en städfirma städar
badrummet.
Eller hennes
utbrott när han efter att ha lovat att ta hand om huset en förmiddag lämnar det
i kaotiskt skick för att åka ut och motionscykla. Det är tydligt att detta
beteende har ett mönster – det kan annars röra sig om tv-spel eller esoteriska
aktiviteter i deras mancave. Vad
Hartley då menar med ”känslomässigt arbete” är förstås det oavlönade otacksamma
slitet – dels att plocka undan saker som är i vägen, dels att planera
övergripande saker, komma ihåg födelsedagar, organisera besök och presenter …
Enligt Hartley är
frieriet mannens sista känslomässiga investering: efteråt kan han tillbringa
hela relationen med att skörda lagrarna. Skamset måste hon ljuga om sin egen
mans frieri, som inte uppfyllde de romantiska kriterierna hon hade ställt upp.
Sedan får de i rask följd tre barn, något som förstås inte underlättar för
henne. Kanske problemet är att hon helt enkelt är för bra på att organisera?
Hon dömer ut mannens alla försök, allt från att köpa presenter på rätt sätt,
ställa in disken på rätt sätt, torka köksluckorna på rätt sätt – ja, detta ”på
rätt sätt” har ju blivit hennes fälla. Hur viktigt kan det vara?
Hon tvekar inte att
hänga ut mannen, Rob, som man ibland kan tycka synd om. Skilsmässan är något
som rätt ofta hänger i luften i den här boken, kunde man säga. Samtidigt finns
det en bitterhet över hela hennes framställning, något som inte är till hennes
fördel. När hon trumpet konstaterar att män gärna vill splitta notan på dejter
– tills nyligen helt otänkbart i USA, förstår man – föreslår de detta med
vissheten att de har satt i sig 80% av maten, och den favoritrestaurang de
föreslår heter uteslutande Hooters. Alltså, verkligen?
Det vore lätt att
be Gemma Hartley att sänka sina krav, med tanke på hennes orubbliga villkor att
saker måste ske på ett visst sätt för att hon ska bli nöjd. Samtidigt verkar ju
hennes man ibland vara helt dum i huvudet. Eftersom det här är en bok och inte
en tidningsartikel förekommer, som alltid i sådana här fall, tre saker:
förenklingar, självklarheter, samt upprepningar.
Så hon måste gång
på gång upplysa oss att Rob minsann är bättre än så gott som alla andra män i
hennes bekantskapskrets. Något som tydliggörs när de får barn, som hon med en
kanske omedvetet skarp formulering illustrerar: ”Han bytte blöja när jag bad
honom.” Jag vet inte heller hur många gånger hon behöver informera oss att hon
svarar på jobbmejl, att hon viker tvätt, koordinerar högtider, och ger sig
själv beröm för sitt mästerskap i organiseringsförmåga … men att hon lika ofta
måste påpeka att hon minsann inte är något kontrollfreak. Syster, du lever i
förnekelse, vill jag då anmärka.
För de problem hon
upplever kunde till stor del lösas om hon gav efter på sitt kontrollbehov. Hon
erkänner i viss mån, men trasslar in sig i lönlösa försvar, som inte gör någon
klok på varför hon har behov att tvätta och dammsuga så ofta. Tyvärr tar hon
inte upp den stress och risk för utbrändhet som drabbar cirka 100% av alla kvinnor
med kontrollbehov. Visst, här borde jag som man bara hålla käften, jag är
medveten om det: samhället lägger större ansvar och skuld på en kvinna som inte
har ett fläckfritt hem, men i så fall borde vi verkligen arbeta för att ta bort
detta stigma – man kunde börja med att sluta lyfta fram förebilder i detta
område, influencers som hyllas för sin uppvisade perfektion.
Sanningen är ju att
kvinnor alltid fått och får agera som dämpare av det manliga beteendet. I
skolan, som assistent åt läraren för att hantera busiga grabbar, i relationer,
som stöttande figur för att hålla mannen lugn, på arbetsplatser, med ständiga
leenden och ovillighet att ta plats för att inte uppfattas som maktlysten,
otrevlig eller sur. Till Hartleys försvar tar hon också upp icke-heteronormativa
relationer, men tycker inte att det ser mycket bättre ut där, om än
bevisföringen blir lite väl anekdotisk. Kraven på män är lägre, minst sagt, och
receptet här lyder att kompromissa mer, något som nog är lättare sagt än gjort
för båda könen.
Hartleys bok är nog
knappast bättre eller sämre än andra böcker i genren (alltså, populärkulturella
handböcker, eller debattböcker i ämnen där svaret är givet på förhand). Den är,
på typiskt amerikanskt maner, rappt skriven, ibland fyndig, ibland lite väl
fyrkantig. Till syvende og sidst handlar det för henne om att bli sedd – så
enkelt kunde knuten alltså ha lösts, av hennes träbock till karl. Hon vill att
han ska ta initiativ. Gissa om framställningen har ett rosaskimrande slut.
I USA verkar hela
denna diskussion vara relativt ny, med tanke på det genomslag Hartley fått med
artikeln och boken, medan Sverige redan luftat ämnet – som mest kanske 2008,
med Gunilla Bergenstens bok Familjens
projektledare säger upp sig kom ut. I Hartleys fall borde visserligen
”projektledare” bytas ut mot ”överbefälhavare” eller ”führer”. Det är säkert på
sin plats alltså med denna diskussion i USA, men i Sverige? Nåja – svenska
mansbebisar finns det ju gott om, som man kan upptäcka på instagramkontot med
dylikt namn - man kan också läsa den nyutkomna antologin Vem bryr sig?, utgiven av Systerkonspirationen. Flera av historierna där exponerar en självupptagen dumhet, och
visar att även om fler kvinnor kommer att läsa Hartleys bok på svenska, borde
fler män göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.