Tre svenska diktsamlingar visar att
avståndet mellan 1674 och 2019 inte är så stort som man först tror. Passa på
att njuta av det korta livet, lyder uppmaningen både historiskt och i
nutid.
Maria Vedin har
gett ut poesi sedan 90-talet. Jag vet att
du väntar på mig är hennes tolfte bok, och det är tråkigt att hon inte har
fler läsare. Hon skriver med en förtätad närvarokänsla en norrbottniskt
anstruken berättande dikt, där de enskilda dikterna står som patinerade bilder
i ett fotoalbum.
Det är en typisk
sommarstämning i dikterna, för att inte säga semesterstämning. Samtidigt pågår en kris, med en värld som ter
sig nedsmutsad, och som utmynnar i ett krigstillstånd: ”vildmarken börjar vid
avtagsvägen mot sjukhuset / jag går in i det okända, följer strömmen / in mot
mörkrets mittpunkt”
Så blir det en
sammanhängande berättelse om avsked, och till det mest berömvärda med Vedins
dikter är att hon effektivt undanröjt allt som kunde ha gett ett självupptaget
intryck. Hennes historia är vag, diffus, men också väldigt igenkännbar och
allmängiltig. Det är väldigt lätt att föreställa sig att vad det än handlar om
så var det precis så här det utspelade sig.
Det är med stort
allvar Mattias Jeschko-Edberg tar sig an världen. Han har tidigare gett ut fem
böcker i olika genrer, men återvänder nu till lyriken med Till Athena. Athena ska utläsas som krigsgudinnan som ansvarade för
det trojanska kriget, som här figurerar som en av flertalet krigsreferenser.
Krig och
flyktingströmmar blir återkommande inslag som förstärker det allvarliga
uppsåtet. Världen är skev, kanske rentav förstörd, och att skriva dikter
förändrar inget: ”Men vi har förlorat och vi vet om detta. Allt vi kan göra är
att skaka i kylan. Sluta rättfärdiga oss själva med att vi finns till för någon
annan. Vägra vara lojala mot de som försöker surra fast oss vid deras
historia.”
Poesin blir en del
av de misslyckanden som behäftar människan och hennes göromål. I
Jeschko-Edbergs berättande dikter visas att vi måste försöka ändå, trots allt
som talar mot våra strävanden. Poesi som tyngs av sitt angelägna ärende blir
sällan bra, men här lyckas faktiskt uppsåtet balanseras med en lyckosam
estetik. Vad som återstår att göra när världen kraschar blir att fixa vardagen,
om inte för oss så för kommande generationer.
I
Nirstedt/Litteraturs serie ”Poesibiblioteket” återutges klassiska svenska
diktsamlingar, och som en av de första böckerna återfinns Samuel Columbus Odae Sveticae från 1674. Den är också
känd som den första svenska diktsamlingen, tillkommen under barockens
högtidsepok.
Lyckan är
kortvarig, och allt hotas av den allestädes närvaro förgängligheten: ”Strax
Lyckan widrig är / haar Modet sagdt go-Natt: / Förtwiflan / Sorg ock harm / har
då dess Rum besatt.” De goda nyheterna är att Gud ser om de sina.
Språket med sin
ålderdomliga stavning kan te sig svårtillgängligt, men dikterna förordar
långsam högläsning. Då infinner sig en rytm, och den distans man först upplever
försvinner. Så blir budskapen i de här gamla dikterna inte alls särskilt
mödosamma att upptäcka och uppskatta.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 29/8 2019)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.