På många plan är Anna-Karin Palms biografi
över Selma Lagerlöf förtjänstfull. Det är en skicklig berättare som ger oss
porträttet av vår litterära kanons mest framstående berättare.
Politiker talar
ofta om att en svensk litteraturkanon behövs i skolan. Om de lyfte blicken från
sina politiska PM och läste lite böcker – ja, lite nyutgivna biografier, till
exempel – skulle de se att det redan finns en kanon. Jag tänker på Johan
Svedjedals bok om Karin Boye, Den nya dagen gryr, Jesper Högströms bok om Hjalmar Söderberg, Lusten och ensamheten (båda 2017), och Jens Liljestrands bok om
Vilhelm Moberg, Mannen i skogen
(2018).
Boye, Söderberg och
Moberg – där har ni en svensk kanon för tillfället. Och så Selma Lagerlöf,
förstås, hon som Ebba Busch Thor inte visste skrivit Gösta Berlings saga. Det är svårt att tänka sig en mer central
roman i svensk litteraturhistoria. Det skulle i så fall vara Carl Jonas Love
Almqvists Drottningens juvelsmycke.
Så tycker också
Anna-Karin Palm, när hon värdesätter just dessa två romaner som svenska
skatter. Nu har hon skrivit Jag vill
sätta världen i rörelse, en brett upplagd biografi över Lagerlöf. I likhet
med de nyss nämnda är den ambitiös och välskriven, i påkostad förpackning.
Givetvis handlar
det mycket om den ojämförliga debutromanen Gösta
Berlings saga, men också generellt har Palm bra fokus på Lagerlöf som
författare. Det är inte förvånande då Palm visat sig vara en skicklig berättare
i ett flertal romaner, och av allt att döma en mångårig läsare av denna
författare. Hon är också en bra läsare, som ger oss fina inblickar i Lagerlöfs
böcker.
Det handlar också en
del om frisyrer. Som ung lärarinna klippte av Lagerlöf av sin långa fläta för
en kort snaggad frisyr, i sympati med emancipationsrörelsen. Det finns genom
hela den här omfattande boken gott om exempel på Lagerlöfs politiska intresse,
något som kan vara värt att påminna sig om.
Själva
levnadshistorien förlitar sig på kända fakta och återger de bekanta inslagen,
där Palm anlitar både den breda och den fina penseln när hon ger oss både den
nödvändiga ramen och de pikanta detaljerna. Rivaliteten mellan väninnorna
Sophie Elkan och Valborg Olander ges mycket utrymme. Ytterligare en sak som är förtjänstfull är
hur tiden kontextualiseras. Tidsandan är verkligen lyckosamt presenterad, och
det görs genom det levande porträttet av både människan och författaren Selma
Lagerlöf.
Utan att utnyttja
onödiga spekulationer lyckas Palm skriva på ett medryckande sätt. Hon undviker
tvärsäkerheten, och skriver i stället varsamt men inte för vördnadsfullt. Även
om hon ofta betonar mänskligheten och medlidandet hos Lagerlöf blir det ingen
hagiografi. Det nyttiga och viktiga med Selma Lagerlöf är den förståelse hon
visar inför det som är avvikande. Hon äger en blick som inte dömer.
Med milt klander anmärker
Palm också på den underskattning Lagerlöf erhöll medan hon var aktiv, men som
också fortsatt egentligen in i vår egen tid. Här får vi ypperliga bevis på att
hon var en formmedveten och självständig författare, och långt ifrån den
traditionella bilden av en sagotant som oreflekterat traderade muntliga
berättelser.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 30/8 2019)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.