I rörelse, Athena Farrokhzad, Bonniers; Berör och förstör. Dikter för unga, i urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar, Rabén & Sjögren; Atlas över en invecklad värld. Dikter 1988-1991, Adrienne Rich, översättning Athena Farrokhzad och John Swedenmark, Ellerströms

I höst är Athena Farrokhzad aktuell med tre böcker, som var och en utgör en positionering för hennes aktivistiska och underbara författarskap. Hennes nya diktsamling är en provkarta över den slagkraftigaste politiska poesi som skrivs just nu.  

”Hopp är en farlig sak för en kvinna som mig – men jag har det”, sjunger Lana Del Rey på sin nya skiva, och Athena Farrokhzad säger underförstått något liknande i sin nya diktsamling I rörelse. Den samlar dikter skrivna för olika sammanhang de senaste åren, och de är nedtecknade med den ojämförliga rytm som blivit hennes signum.

Hopp? Ja, dikterna närs genomgående av hopp om en förändrad och förbättrad världsordning. En rättvisare värld är möjlig, skriver hon och gör det genom att sampla Allen Ginsberg, Göran Palm och Karin Boye och låna Nelly Sachs förtvivlade metaforer. Samtidigt är hennes poetik originell och självständig.

Det är frågan om den typ av politisk poesi som avslöjar makthavares hyckleri och som begagnar trollformelns repetitiva påstötningar. Det är rytmiskt, förhäxande, agiterande och generöst. Som helhet bjuder boken på många minnesvärda rader: ”medan löven utanför mitt fönster färgar marken röd / skriver jag till dig / för att det också i grymma tider ska finnas sånger / om annat än grymhet”.   

Det är också slagkraftigt skrivet, och det är förstås ingen tillfällighet att mina associationer går till en popartist: Farrokhzads status som poet liknar den som popidoler har. Och det är inte oförtjänt, för i hennes dikter finns en omedelbarhet i diktionen, en tillgänglighet som tilltalar unga läsare.  

Just därför är det förstås lämpligt att Farrokhzad tillsammans med kollegan Kristofer Folkhammar ställt samman antologin Berör och förstör, som en replik på den vid det här laget trettio år gamla antologin Kärlek och uppror. Denna bok har 12-15-åringar som målgrupp.

Genast ska sägas att det nya urvalet är betydligt mer spännande, och visar mer givmildhet mot mångfald. I korthet har det blivit en antologi som visar upp några av de mest spännande unga poeterna, som Burcu Sahin, Nino Mick, Hanna Rajs Lara, Felicia Mulinari, Iman Mohammed, Elis Burrau …

Men inte bara unga, utan också några som fanns med redan i den förra antologin. Roligt nog är nästan alla dikter från 2000-talet, vilket förstås gör boken till en idealisk antologi inte bara för de unga, utan för alla som vill få en grundkurs i hur svensk poesi skrivs just nu.

Slutligen har Farrokhzad tillsammans med John Swedenmark översatt Adrienne Richs diktsamling Atlas över en invecklad värld. Det är välkommet, eftersom vi tidigare bara kunnat läsa essäer av denna en av 1900-talets mest dynamiska amerikanska poeter.

Rich skriver en aktivistisk poesi, och även om jag kan tycka att hon i andra diktsamlingar är mer övertygande i sina starka kärlekspläderingar blir jag överlycklig över möjligheten att äntligen läsa henne på svenska. Dessutom tolkad av ett så rutinerat och samspelt par översättare, som får henne att låta så här övertygande på svenska: ”Här är pengarnas och plågornas huvudstad vars spiror / flammar upp genom smogen, vars broar faller sönder / vars barn driver omkring i återvändsgränder instängda / mellan taggtrådsrullar”.

Det kan vara inbillning, men något av Richs unika rytm tycks mig spilla över på Farrokhzads egna dikter i I rörelse. (Hon nämner också Rich explicit vid ett par tillfällen.) Sammanfattande kan jag bara säga att här finns tre böcker som alla är lika oumbärliga bidrag i en poetisk diskurs som är uppfriskande, uppfordrande – och helt underbar.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/9 2019)