Den utkom 2001,
Anna Hallbergs debut som poet, boken Friktion.
Nu ingår den i förlaget Nirstedt/Litteraturs nya poesibibliotek, en serie med
klassiska svenska diktsamlingar. Det är raskt marscherat av denna lilla bok,
som var så diminutiv när den utkom i Bonniers serie med häften, ”Ny lyrik”.
Det var, och är
fortfarande, en diktsamling som är både tjusig och skarp. Det skarpa förstärks
av hur orden gynnar hårda konsonanter, klusilerna b, d, k, g, p, t. Därmed
bildas en effekt där det är som att äta pop rocks, det kolsyrade godiset som
exploderade i munnen och som var så populärt en gång i min barndom innan det
kom rykten att någon hade dött av det. Dikter dör man väl inte av, åtminstone
behöver de inte förbjudas, såsom skedde med godiset under en tid …
Ljudens
betydelsebärande funktion förstärks även av några tjusiga assonanser, som i en
av dikterna i den tredje sektionen, ”sex. silver / klingande tingeling /
flingor av granitens viskskrik / metallisk vind spritkristall / flyktigt
aluminiumfraser”. Genom hela boken löper en glädje inför orden och deras läten,
de ljud som framkallas, och glidningarna i betydelse. Något som förstås bäst
kommer till sin rätt vid högläsning.
Inte så konstigt
att Hallbergs dikt genast associerades med den språkmaterialism som äntrade den
svenska litteraturscenen ungefär samtidigt, med lanseringen av OEI 1999. Gunnar
D Hansson påminner om detta i sitt personliga förord, som också gör kopplingar
till 60-talets konkretism. Hansson menar också att Hallbergs debut är både lätt
och svår. Så kan man väl säga om mycket, tänker jag, men hejdar mig: är det
inte bara inför det riktigt bra man känner så?
En redaktionell
ändring är att den punkt som i debutboken skilde mellan de olika avsnitten har
ersatts av det snedstreck som förlaget har gjort till sitt signum. Det ändrar
kanske något av betydelsen. Boken består av åtta avdelningar med nio till tio
dikter i dem, samt en epilog med en avskild dikt. Det blir 74 stycken totalt,
och alla med en glosa som utgångspunkt, spridda ord som synbart saknar
koppling, även om det går att hitta flera associationer till exempelvis teknologi.
Indirekt tas olika
ämnen upp: religion, ekonomi, kritik, matematik. Det blir temperamentstyrd
dikt, som i korta uthuggna fraser ger världen stadga och inramning. Eftersom
världen är instabil, osäker och opålitlig behövs denna diktens starka struktur.
Ja, de egensinniga bearbetningarna av orden bär, och genom den tekniken låter
Hallberg det bli tydligt att det finns en närhet i ords relationer, hur allt
kan övergå i något annat. Ett ganska typiskt exempel på det finns i en av
dikterna i den andra delen:
två. strapatser.
sprudlande upptåg
skjutande sprut av raketer
tryckkammaren slungar
sprängda atomer
till
fnitter flisor
konfetti –
singlande ansikten
flingor av ord
kastas och kastas
och kastas
Varför är då Friktion så bra, och varför föräras den
en position i ett bibliotek med svenska klassiska diktsamlingar? Till att börja
med är det en ovanlig debut, i så måtto att den inte är blyg eller försiktig,
eller hela tiden på sin vakt. Få debutanter vågar vara så här fria och lekfulla,
för att inte säga orädda och ogarderade. Eller är det en
efterhandskonstruktion? Eftersom vi vet vad som följde, med fem ytterligare
starka diktsamlingar, några av dem minst lika oerhörda i sitt uttryck, där jag
håller Ljusgrönt och aska som en
höjdpunkt.
Inte heller blir
det enbart en ordbok, med ord som definieras utifrån vilda associationer, utan
det blir också en livsbok, som sammanfattar och pekar ut en riktning och visar
hur världen är beskaffad. Men framför allt finns i de här dikterna en puls, ett
liv, och så lyder förstås den enkla förklaringen – att man läser med ett
leende, i dialog med det levande och livgörande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.