Den vita boken, Han Kang, översättning Anders Karlsson & Okkyoung Park, Natur & Kultur

Han Kang har blivit ett världsnamn, främst i kraft av den kusliga dokumentärromanen om massakern i Kangwju 1980, Levande och döda, och den besynnerliga spökromanen Vegetarianen. Båda var översatta från engelska, något som nu åtgärdas när Hans senaste bok Den vita boken utkommer i direktöversättning från koreanskan, av Anders Karlsson och Okkyoung Park, som tillsammans översatt några koreanska författare åt Tranan, som Yi Munuol. Typiskt nog läste jag The White Book på engelska, då jag inbillade mig att Natur & Kultur skulle fortsätta välja de engelska utgåvorna.

Vi har lärt oss att sorgen är svart, något Han turnerar med att ge den en vit anstrykning. Vackert och träffande är den svenska boken inlindad i vävtapet, som liknar ett bandage kring såret, och just lindor och gasväv är några av de begrepp som kopplas till den vita färgen. Några andra: ljus, snö, fåglar, sockerbitar, piller, hår, fjärilar.

Saker som kopplas till det vita är också migränen, något Han drabbades av som barn. Som utgångspunkt rör det vad som utgör en människas liv.  I hennes fall är det den döda äldre systern, som bara levde i två timmar. Ur detta hyperkorta öde spekulerar Han, väver en historia, och ser sitt eget liv speglas i den dödes. Hur hade hennes eget liv tett sig om systern klarat sig: rent krasst hade det betytt att hon själv inte hade existerat, inte minst därför att föräldrarna året därpå får ytterligare ett dödfött barn. Slumpen avgör om vi ska finnas eller inte. Han lever sig in i historien, föreställer sig pappan gå ut med en spade, medan mamman klämmer ur sig den sista mjölken, först gul, sedan vit …

Traditionellt har vitt och ljust räknats som positiva inslag, i kontrast till mörkrets otäcka inverkan. Upplysning och förnuft som representanter för det goda, det svarta som ångest och mörkrens makter. När Han tar sig an det vita övergår prosan ibland i poesins densitet, i en mellanformernas litteratur, där snön faller lika tätt som orden:

                      när mannen som hopplöst kollapsat på gatan

                      och häver sig upp med frusna händer

                      inser vilket bortkastat liv han levt,

                      när han inser att han, för fan, inte vill gå tillbaka

                      till den förbannade ensamheten bakom hemmets väggar,

                      när han tänker,

                      vad är det här, vad är det egentligen,

                      den vita snö som faller så skoningslöst?

                     

Det är en text som rör sig mellan att vara stum och att vara vibrerande, och det är inte förrän boken är utläst som det utkristalliserar sig ett syfte, eller ett mål med hennes projekt. Det kan te sig banalt eller förenklat, men det är ändå värt att ta sig dit, när det handlar om den utmätta tiden – för oss, för författaren själv.

För en författare är relationen till det vita mer laddad än för andra; man behöver bara gå till Melvilles Moby-Dick för att klargöra det, hur den vita färgen kan ses som den yttersta skräcken för ett horror vacui som måste fyllas med svarta ord.  

Som poetisk undersökning liknar det lite Maggie Nelssons associativa Blå (Bluets), som kom på svenska 2017. Eller varför inte jj:s låt ”All white everything from my face to my wings / All white everything from my nose to my sins”. Eller varför inte Anna Kavans symboltyngda utforskande av det vita i romanen Is? 

Som bok blir Den vita boken inte lika omedelbart ingripande i ens liv som För levande eller döda eller i närheten lika förbryllande suggestivt som Vegetarianen. Det är ändå en ovanlig bok – rättfram, ogarderad, insiktsfull, skriven av någon som inte lärt sig vikten att vara på sin vakt. Det blir då en unik bok, som är så komprimerad att den kan läsas i en sittning, och sedan fortsätta sin verkan, så som endast bra böcker gör.