att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 okt. 2016

Is, Anna Kavan, översättning Disa Törngren, Modernista


Björk: ”I am bored of your apocalyptic obsessions” (”Black Lake”). Det är så kaxigt skrivet, och lätt att identifiera sig med (och slå det ifrån sig), denna undergångsfetischism som blivit en farsot. Samtidigt: vem kan klandra oss? Världen ser inte ut att klara sig mycket länge till, så vad fan, bara en idiot kan avstå från att ge upp, avstå från att fortsätta skåda slutet i vitögat.

Samtidigt: hur skrämmande är de apokalyptiska visionerna? Inte så värst. Och just därför är det så enastående frigörande att ta sig an Anna Kavans domedagsbok från 1967, kort och gott kallad Is. Den gör något mer än de konventionellt skrivna nutida domedagsromanerna. Här är katastrofen så hotande i sin påtagliga form att … ja, att säga att blodet isas är en underdrift. 1977 kom den på svenska i Disa Törngrens översättning, som nu återutges av Modernista.


Det är en välkommen bok. Förra året kunde vi läsa noveller av Kavan, Kliniken, översatta av Helena Fagertun och Helena Eriksson. Fagertun har skrivit förordet till den här utgåvan: ett klart, pregnant förord, som drar paralleller till Tarjei Vesaas Isslottet, som ju också utkom på 60-talet. Liksom i den kretsar Kavans roman kring en försvunnen flicka. Här en flicka som görs till myt redan med sin yttre beskrivning, en slags uppenbarelse i silver, albinolik, en vit önskespegel.

En stark koncentration och förtätning präglar språket. Naturen är onaturlig, ungefär som hos den Coleridge som nämns av Doris Lessing som referenspunkt i hennes uppskattande ord som citeras på baksidesfliken – fast mer riktas Kavans konstnärliga uttryck mot hans ”Christabel” än mot ”Ancient Mariner”. Eller varför inte Conrads kryptiska ord från Heart of Darkness: ”The earth seemed unearthly”, några av de mest kusliga orden från hans lugubra roman.

Vad handlar det om? Om döden, givetvis. Om kriget som svept över världen. Den slutliga döden. Vitheten, som ges sådan emfas åt både det förtydligande och det fördunklande hållet, kan förstås också kopplas till Melvilles Moby-Dick, men – nog nu med sådana referenser, för det gör inte Kavan rättvisa. Hon är en författare med en, som det brukar heta men så sällan håller för närmare granskning, helt unik röst. Det är skrivet med det slags okonventionella stil som påfallande ofta blir fallet när konstnärer från andra discipliner närmar sig romangenren – Kavan var ju också bildkonstnär. Men sällan blir det så helgjutet och så övertygande som det blir här.

Den flicka som har försvunnit har gift sig med en annan man. Hon jagas av berättaren, och det är en premiss som har nära till klichén, ”Lost Girl”-arketypen. ”Ah wanna tell ya bout a girl”, som Nick Cave inleder sin sublima ”From Her To Eternity”. I sökandet efter henne lämnar han – och Kavan – och vi som följer dem – den igenkännbara världen. Kavan arbetar med att främmandegöra det bekanta. Hon tar oss norrut, till ett exotifierat (och implicit) ”Skandinavien”, ett mytiskt fjärran rike.  

Men hon gör det med en imponerande och aldrig sviktande närvarokänsla, i ett skrivande som påminner om att det ju är det här som är grejen med fiktion: att vi tillåts vara riktigt nära en annan människa, men det sker bara när författaren så att säga tar det där steget in i närvaron, att med hjälp av en viss typ av detaljer ger tillträdet till det andra. Hon visar oss förutsättningen för inlevelse.

Så här skildras då det hotande, med ljuvlig konsekvens: ”Frusen in i märgen av den dödliga köld som steg från isen, bländad av kristalliskt isljus kände hon hur hon själv smälte samman med polarvisionen, blev ett med formationen av is och snö. Hon godtog som sitt öde denna värld av is, skinande, skimrande, livlös; hon fogade sig i glaciärernas triumf och i att hennes värld gick under.”

Du kanske invänder: är inte det här farligt nära ett estetiserande, att Kavan gör sin fiktiva värld livlös. Men nej, den är plastisk. När apokalypsen slår till är den djävligt obehaglig, och det här är skrämmande på riktigt. Kavans syfte verkar vara att visa hur människor förändras av krig. Allt här sker med distans, som om allt först måste passera en fördröjande effekt. Och isen blir successivt allt mer mänsklig.   

Jag nämnde ett antal referenspunkter. Sådant är orättvist – men verkar man i en genre blir det svårt att undvika den typen av liknelser. En annan är förstås Jane Campion, och då tänker jag inte bara på atmosfären i tv-serien Top of the Lake, utan också på hur hon redan i  Pianot arbetade med liknande teman – undergång, död, och hur förbannat svårt det är för två människor att mötas och att kommunicera.

I Kavans roman är världen allt mer opålitlig. Lögner och förskjutningar av sanningen, lager på lager av hemligheter. Kanske Björk är något på spåren med sin skildring av vår kollektiva dödslängtan; kanske får vi vad vi egentligen helst vill ha, mer än vi förtjänar men något som är rättvist ändå – att vi utplånas alltså.

Och Kavan beskriver det så vackert att man redan börjar längta efter att allt ska ta slut: ”I stället för min värld skulle det snart finnas endast is, snö, stillhet, död; inget våld mera, inget krig, inga offer; ingenting annat än frusen tystnad, frånvaro av liv. Mänsklighetens yttersta värv skulle vara inte bara självförintelse utan förintelse av allt som lever; förvandlingen av en levande värld till en död planet.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar