The Testaments, Margaret Atwood, Nan A. Talese/Doubleday

Att läsa den efterlängtade uppföljaren till Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse, The Testaments, förorsakar två reaktioner. Det ena handlar om att det är en bra roman: välskriven, spännande (om än det dröjer länge innan den infinner sig), fängslande. Det andra handlar om att hon helt anammar tv-seriens dramaturgi, något som måste betraktas som tämligen unikt – en romanförfattare som anpassar sin estetik till ett annat medium, kanske som en följd av dess omåttliga popularitet.

Många som försökt följa tv-serien har gett upp, då de uppfattat den som för mörk, dyster och pessimistisk. Jag finner den synpunkten helt obegriplig. Vad Atwood gjorde när hon skrev originalromanen 1984, och som tv-serien på ett förbluffande sätt tagit fasta på, är ju hur världen under de 35 år som gått rört sig från fiktionen till det verkliga – det Gilead som hon frammanade är mer realiserat på 2010-talet än det var under det kalla krigets 1980-tal.

Återigen dimper vi alltså ned i Gilead, platsen där det är en farlig handling att skriva – som det ska vara, med andra ord. Kunskap är också något hotfullt, något som helst bör undvikas (här kan dystopin bli nästan för verklighetstrogen, för den läsare som läser romanen och samtidigt nås av rapporten att Skolverket vill stryka antiken ur grundskolans läroplan i historia).

Det är tre karaktärer som turas om att berätta. Dels ”vittnet 369 A” – Agnes – och ”vittnet 369 B” – Daisy. Deras namn kommer att skifta under berättelsen, ett tema som utvecklats sedan förra romanen. De är två unga kvinnor: Agnes växer upp i Gilead, Daisy i Kanada. Och så, inskjutet mellan deras berättelser, tant Lydia, som vi känner igen från ursprungsromanen, och tv-serien, där hon har en mer framträdande roll. Om du gissar att dessa karaktärers öden kommer att mötas tror du alldeles rätt.

Det kunde tyckas vara en fördel för Atwood att miljön redan är så etablerad, att hon inte skulle behöva ägna utrymme åt långa presentationer av platsen. Och det stämmer väl i viss mån, och det är positivt för berättelsen att hon ges privilegiet att fokusera så hårt på karaktärsutvecklingen. Romanen kretsar också kring vad som hände med Offreds (Junes, som hon heter i tv-serien) dotter Nicole. Nu har femton år gått, jag höll på att säga ”you do the math …”

Som sagt: vad som hotar oss nu är bildningsförfallet, den allt mer loja politiska uppbackningen för skolans uppdrag och – tja, hela samhällets syn på kultur som något som saknar mätbart värde. Ibland har Atwood tagit på sig den otacksamma rollen att föreläsa, något många romanförfattare missförstått som sitt viktigaste uppdrag. Det ger romanen en märklig slagsida, åtminstone för den som hade förväntat sig något lika infernaliskt sammanhållet spännande som Tjänarinnans berättelse. Eller säg så här: ett sävligt tempo gör sig inte riktigt i det thriller-format som romanens premiss utlovas. Visst blir det spännande, men först efter 350 sidor eller så.

En av de läskiga lärdomarna från Atwoods dom över vår samtid är hur medgörligt och okritiskt vi anpassar oss utifrån nya förutsättningar. Läst så blir hennes roman en uttrycklig varning till oss, att vi borde bli mindre blåögda. Här finns, liksom i originalet, anspelningar på Nazi-Tyskland. Nya inslag är diskreta referenser till hederskultur och fake news, men mycket lämnas också på ett halvkvädet stadium.

De starkaste partierna är när Atwood visar kvinnors behov av att låtsas, hur djupt indoktrineringen går, och när hon pekar ut bristerna hos människan, de svagheter som vi delar och som – ibland på ett löjeväckande och ibland på ett tragiskt sätt – delger oss vad som utgör det mänskliga. En kritisk läsning skulle ha synpunkter på hur de manliga karaktärerna reduceras till potentiella rovdjur. I andra stunder fungerar satiren bättre, som när hon raljerar över män som nekar kvinnor läsningen, då det anses vara skadligt för deras spröda psyken: starkt ironiskt för den som till exempel ämnar besöka bokmässan, där 80 % av besökarna är kvinnor.

Atwoods tonläge pendlar mellan det resignerade och det aggressiva, och det är en lämplig position. Humorn är sardoniskt uppskruvad, och det finns gott om – nästan för gott om – poetiska oneliners, som säkert faller i god jord hos de många Atwood-fansen. Nog kan den te sig aningen utstuderad eller bara missklädsamt självmedveten.

Man behöver kanske inte se det som en grov försyndelse, detta att Atwood inkluderar inslag från tv-serien och dessutom anpassar sitt sätt att berätta utifrån det nya mediets förutsättningar. Och är det så unikt egentligen? Gjorde inte Dickens ungefär likadant när han avvaktade följetongsläsarnas reaktioner på sina kapitel och skrev vidare på sina romaner utifrån hur de emottogs av dagstidningsläsarna? Vsg för en banal iakttagelse, men är inte The Testaments mest ett något långrandigt synopsis för en kommande tv-serie i tretton avsnitt?