Redan för drygt sju
år sedan när hon så smått debuterade i Brombergs första ”Blå blixt”-antologi Hallon och bensin framstod Lina
Hagelbäck som något helt nytt i den svenska samtidspoesin. Hon representerade
ett fantasifullare sätt att se på världen, hyperbolisk extatiskt och vilt i
sina anspråk. Det är en rörelse hon har fortsatt utveckla i tre diktsamlingar i
eget namn.
Nu fortsätter hon
med Akut viol, och det mesta är sig
likt: det finns ett narrativ, som skildrar en relation. Den här gången till en
poet, ett ”du” som dikten ständigt tilltalar och försöker hjälpa. Det är ett du
i behov av vård, och har varit inlagd. Här finns gott om fantasi i den
kärleksskildring som utvecklar sig. Vansinnet bidar sin tid. Det finns också en
oro att allt skuggas av något olycksbådande. Relationen närs av besattheten.
En skillnad är att
det tidigare vilda och otyglade uttryckssättet i viss mån har fått ge vika för
ett mer resignerat. De tidigare böckernas lyckliga ordsammansättningar är här
sällsynta – ett enstaka ”sonettfrosten” blir i sammanhanget en överraskande
anomali, i sin påminnelse om hur Hagelbäck skrivit tidigare. Ändå kan hon då
och då unna sig en önskan om just den excess som var modus i tidigare böcker: ”var
överdrift / och översvämning”, som hon konstaterar.
Nyligen skrev Nino
Mick en krönika om bristen på samförstånd mellan bokpublicerade poeter och spoken word-poeter, men också att de olika lägren nu håller på att kliva upp ur
skyttegravarna. Hagelbäck är en typisk sådan poet som torde kunna tilltala både
de vana poesiläsarna och de som har erfarenhet från uppläsningar. Liksom Bruno
K. Öijer skriver hon tillgängligt, men samtidigt låter hon enkelheten bära på
tunga budskap, där känslorna alltid bottnar i väsentlig strävan och genuina
erfarenheter.
Hon vågar också
vara patetisk, även det något som Öijer inte så sällan lyckas vara. Det
patetiska har dåligt rykte – ibland med all rätt, men det kan också fungera som
en strategi för att nå fram till oanade känslor, sådant som poesin annars tar
avstånd ifrån. I och med att känslorna är autentiska elimineras risken att det
bara blir tomma gester och åtbörder utan mening.
Hagelbäck skriver
en dikt som vågar närma sig det obehagliga. Dikt ska inte alltid vara behagfull
eller väcka våra bekräftelsebehov. Här finns enstaka dikter som är närgångna och
nästan störande påflugna (OBS att sådant är bra i min bok):
Du är ett gnistrande
förfall,
ett nästan, det kommer sig
av
halvmånens täthet. Håll om
mig bland gräset, bland
ovädret.
Mardrömmen varm ur såren
men jag kan inte bära dig.
Då blir det inte
heller sökt, utan bra dikt tack vare Hagelbäcks osvikliga intuition i
bildspråket, som alltså den här gången är mer nedtonat och dämpat. Det är väl
en smaksak vad man föredrar, de tidigare storslagna visionerna eller dessa mer
besinningsfulla fraser. I en av dikterna besjälas huset, med ”nyskilda stolar”,
ett ”hest rum” och en trasmatta som ”vill kela med dig”. Det är levande och
levandegjord dikt, med ett innehåll som inrättar sig naturligt och aldrig
distraherar.
När man talar om
den poetiska rösten, vad betyder det? Jo, att här finns mer känsla än inövat
handlag. Det är inte menat som klander, och utesluter inte heller att Hagelbäck
visar minutiös omsorg om språkhanteringen och kommateringen, utan att bli
pedantiskt livlös. Känslan kan behöva uppvärderas. Vad som klargörs är att hon
har ett gehör för språket, något som kommer fram även när ordexplosionerna inte
är lika högljudda.
Omslaget är
vackert, och utgörs av en action-målning av Christina Isinger Carlgren, och kan
erinra om ett Rorschach-test. Som illustration till poesi är det träffsäkert:
vad ser vi egentligen, i det där kufiska som många andra läsare är så
likgiltiga inför? Vad jag ser i den här boken är ytterligare belägg för att bland
de poeter som debuterat på 10-talet tillhör Lina Hagelbäck kometernas skara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.