att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 sep. 2014

Spår av Antigone, Christina Ouzounidis


Det är något märkligt aktuellt med Sofokles pjäs Antigone, som får den att ständigt bli föremål för omdiktningar, nytolkningar – fräscha infallsvinklar på en i sig förvånansvärt fortfarande fräsch pjäs (vi jobbar med den i skolan just nu). Förra året utkom Eva Kristina Olssons märkliga mytopoetiska drama Antigones ansikte, och under 2000-talet har vi fått två märkliga engelska översättningar, Anne Carsons Antigonick och Seamus Heaneys The Burial at Thebes, där George W Bush spelar en framträdande roll.

Och så kan man i förbigående nämna Jean Anouilhs franska version och Bertolt Brechts tyska Antigonemodell, båda förankrade i andra världskriget lika mycket som Heaneys version handlade om Irakkriget, samt Fassbinders film Deutschland im Herbst, om en tv-produktion som anses för provokativ under det terroristiska västtyska 70-talet.

Nu utkommer svenska dramatikern Christina Ouzounidis med sin bok Spår av Antigone på Modernista. Min första reaktion är mättnad, att min beskärda del redan har försetts, med råge. Ändå läser jag, delvis för att det trots allt är något speciellt med Antigone som gestalt, men mer och mer därför att det är en så oväntat bra bok.

Det inledande manifestet upplyser oblygt vad det inte handlar om: framför allt ska det berättas i negationer, och den stora negationen är mannen. Som inte finns, enligt denna prolog. Fast – nåja, nog handlar väl redan rätt många klassiska verk om kvinnor, låt vara att många av dem är skrivna av män, som Sofokles, Ibsen, Flaubert, Strindberg, Shakespeare, Henry James … Så vad då att det ”för en gångs skull” inte ska handla om mannen? Ouzounidis ord ekar av Edith Södergrans från ”Violetta skymningar”: ”Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli …”

Med negationen som katalysator kastas så Antigone rätt ned i skolgårdens mobbningsfasor, med en omgivning där fula gubbar huserar, ett inslag som hon får höra inte alls är farligt för de gör nästan aldrig något farligt ändå. Texten drivs av aggressiva anspråk, en våldsamhet som har nära till förtvivlan, där tonläget kan erinra om Valerie Solanas. (Pär Ström, du kan sluta läsa ungefär här.)

Skolans oskyddade värld tillåter förtrycket att bli en vana. Det tanklösa förtrycket, det som aldrig kan nå elakhetens proportioner, helt enkelt för att det inte kan bli tillräckligt raffinerat. Systern Ismene kan vi inte hitta här – eller, jo, för det är ju alla som inkluderas där, alla Antigones systrar, alla mesiga människor som kryper ihop och förminskar sig. I onödan? I Sofokles pjäs är Ismene svag för att Antigones styrka ska synas tydligare. Vilken ursäkt har verklighetens alla Ismene-människor, som finner sig i förtrycket, eller skyller på naturens begränsningar eller på vikten att lyda auktoriteter?

Enligt Ouzounidis smarta text är våldet det som befinner sig utanför beteendet, utanför det som kan förklaras med schematik, modeller, begrepp, psykologi. Våldet bara sker.

Den här pjäsen är mer poesi än drama. Texten lyckas överskrida genrebegränsningar, lyckas bryta sig loss också ur de bojor som Sofokles smitt. Det är en bedrift från Ouzounidis sida, att ha skapat den här anakronistiska gestalten med förmåga att springa ut ur boksidorna och hamna i läsarens hjärta. Kort sagt: att ha skrivit en fullständigt drabbande text. Om en människa, någon som inte ännu är kvinna, inte ännu en hon, utan – i negationen – något större, något mer betydelsefullt. För, som visas uttryckligt, det manliga är normen, värd att bryta mot, värd att ifrågasätta. Förutsättningar hindrar, möjligheter befriar, och den här boken ger verkligen exempel på det möjligas konst. (Ja, det är en väldigt politisk text, men det har du förstås redan fattat.)

Då handlar det bland annat om det vådliga i att befinna sig i en värld som vill dig illa, där du vänjer dig vid rädslan. Andra hatar. Att vara kvinna innebär att vistas i begränsningarnas rike, med blottare och vardagssexism, där du måste lära dig skilja dig på det harmlösa och det dödliga. (Kate Bush i sin magnifika låt ”Leave It Open”: Harm is in us, harm in us, but power to arm”.) Vad du kan lära dig: att ta kontroll över avgrunden.

Det kan göras med sexuella experiment, du kan samla på blåmärken, som Antigone gör här. Liksom Sofokles Antigone ifrågasätter Ouzounidis varför lagar ska styra över det mänskliga begäret. Om människan ska vara foglig – varför föds vi då med en fri vilja? Vi föds som Antigones lillasyskon, med egensinne och auktoritetstrots, och det är meningen att vi ska nöja oss med det lilla. En del av oss ids inte ens utnyttja sin rösträtt.

Vad Ouzounidis också visar med denna korta men fylliga text är hur myten i sig stänger in och begränsningar. Alla identiteter gör så, kringskär våra möjligheter. (Människan är inget annat än sina möjligheter, sin potential.) Då blir hennes text ett enda försvar för friheten. Boken Spår av Antigone kan läsas som en tidsresa, en berättelse om ett sagoland, där verkligheten blir ett experiment i fiktion. Historien upprepar sig: första gången som tragedi, andra gången som tragedi. Antigone måste gå under, för människan tillåts inte nå sin potential.

Det våldsamma är vackert, närs av sin egen lockelse. Ouzounidis analyserar också tematiken i Sofokles pjäs – den som i sig är närd av sitt våldsamma innehåll. Antigone blir en intellektuell förebild: ”hon förordar ambivalensen, tvehågsenheten, ovissheten i varje situation. Att hon står ut med ovissheten. Hon är radikal för att hon omfamnar osäkerheten. För att hon inte vilar, inte lutar sig tillbaka. Hon är radikal för att hon vänder på begreppen, för att hon går till botten, analyserar, följer begreppen tills hon visat upp deras ursprung. Hon är radikal för att hon tar ansvar för sin frihet, sin självständighet, sin frihet att göra det goda när omständigheterna säger till henne att göra det lämpliga.”

I ärlighetens namn ifrågasätter Ouzounidis också Antigone, och det är ju i lojalitet med den teori hon har inspirerats av. Att ifrågasätta är en impulsiv handling, och Antigone är ju i Sofokles pjäs en av litteraturens mest impulsiva karaktärer. Det är något vi bör ta efter: bli mer kritiska, mindre ängsliga att dansa efter makthavarnas pipa.

Det är svårt att beskriva hur mycket jag gillar den här ovanliga boken, hur intensivt omedelbart den förmedlar sitt innehåll, och hur oerhört positivt dess budskap är. Människan är något annat än kvinnan eller mannen, och människor, det är vi ju alla. ”Antigone, det är jag”, säger Christina Ouzounidis, och det är en replik jag kan instämma i utan att det känns onaturligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar