att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 sep. 2013

Antigonick, (Sofokles)


Anne Carson kallar det en översättning, men varför skulle hon få sista ordet? Boken heter Antigonick och ska förstås (förstås) i första hand som en bearbetning av Sofokles antika drama Antigone: därav hamnar författaren inom parentes på omslaget, som också återger titeln suggestivt försvinnande, där bokstävernas röda färg bleknar in mot mitten:
                        A N T I G O     N I C K

Titeln förstärker försvinnandet – ger emfas åt det borta som finns inskrivet i hennes namn, genom att låta gone upphöra. En bearbetning – en modernisering, där Carson har fräckheten att skriva in Beckett och Hegel redan i första replikskiftet mellan systrarna Antigone och Ismene, och senare även Bertolt Brecht och Virginia Woolf. Brecht skrev en bitande satir om nazismen, och Woolf skrev ju om sina grekiska studier i allmänhet och Antigone i synnerhet.

Till detta hör också Bianca Stones illustrationer på genomskinligt papper, som bidrar till att den här boken är så unik – överhuvudtaget är bilden outnyttjad inom litteraturen, och man önskar sig fler djärva projekt, som utmanar den stereotypa uppfattningen om vad en bok är. Kanske speciellt nu när e-boken håller på att ta över: det här blir ett försvar för den traditionella boken, genom att ge denna totalupplevelse att umgås fysiskt med det skrivna. (Du kan alltså ibland läsa genom de genomskinliga bilderna, till exempel.)

Ett av påhitten – både det mest påtagliga och det mest subtila – är att Carson skriver in en ytterligare karaktär. En Nick, som är osynlig men ständigt närvarande på scenen, som i engelskans idiom ”nick of time”, i rättan tid ungefär – en ironisk kommentar till Kreons oförmåga att befinna sig i detta benådade tillstånd. Hela pjäsen handlar ju om att komma till insikten för sent. Nick är den som mäter, osynlig(t).

Oidipus behåller sitt grekiska namn Oidipous (på engelska annars Oedipus), som om Carson i aggressivitet vill bevara en kontakt med ursprunget. Samtidigt som hon alltså tar sig större friheter. Bland annat styckar hon texten, låter den komma till oss i fragment. Handskrivna, i hårda versaler dessutom.

En översättning är alltid en tolkning, och Carson tolkar mer än översätter. Här blir Antigone erotiskt attraherad av Polyneikes, den av bröderna som hon vill ge samma begravningsritualer som Eteokles, som försvarade staden Thebe mot inkräktarna som leddes av Polyneikes. Antigone är trolovad – men inte med Haimon, utan med Hades. Förvisso är Antigone också här förälskad i döden, men i första hand ”A PERSON IN LOVE WITH THE IMPOSSIBLE”, som Ismene karakteriserar henne. Med frenesi förstärker Carson också hennes antipatier mot Kreon, han som dyrkar substantiv.

Det fragmentariska ger intrigen en mer realistisk framtoning. Jo, för verkligheten är ingen sammanhängande berättelse: sådant tillkommer i efterhand. Här följer vi ett förlopp medan det sker, utan tillrättalägganden. Det blir exakt så ryckigt och rörigt som i det riktiga livet.

Och humorn är bitsk, för sådan är ju den enda sanna humorn (glöm för en stund skadeglädjen). Sann humor bits, gör ont på riktigt, och Antigone / Antigonick är en smärtsam text, en sårig text, med Polyneikes sargade kropp som sinnebilden för det olösta, det oläkta. En pessimistisk text, som Carson riktar in mot det negativa och det misogyna.

Men också en kaxig och respektlös text, där Carson låter Sofokles filtreras genom Shakespeare, och bryskt förpassas till nutiden (”WHAT'S UP”, säger Kreon till Teiresias). Bilderna innehåller också några varsamma anakronismer: en spis, ett eluttag … Att texten kallar Kreon för entreprenör är väl också den ultimata förolämpningen i alla civiliserade samhällen, förutom i Sverige.

Bland de finurliga kopplingarna finns alltså en till Virginia Woolf, när Eurydike blir identisk med Mrs Ramsay i Mot fyren. Woolf har i andra sammanhang, i sin Reading Notebooks, uttalat vad hon tycker om Sofokles pjäs: ”Antigone is the perfect type of heroic woman; unflinching and uncompromising.” Desto mer kritik riktar hon mot Kreon: ”Creon is always a repulsive character.” I sin (dikt)bok Men in the Off Hours låter Carson den första texten handla om Woolf och (krigs)historikern Thukydides.
I ett företal till sin bok, från Louisiana Literature i augusti förra året, yttrar Carson en viktig programförklaring: ”Dear Antigone, I take it as a task of the translator to forbid you should ever lose your screams”. Det är Anton Weddings transkribering jag följer. Wedding gjorde också en intervju med Carson i Ordkonst nummer 2 2013, där Carson bland annat säger följande om sin översättning: ”vad finns det för alternativ? jag kan kalla det vad du vill”.

Det här är en bok som visar att Anne Carson är mer än ett geni. Hon är en vildsint och livsfarlig författare, som kan ställa till med vad som helst: här vänder hon Sofokles ut och in, river pjäsen itu. Det är som om hon befinner sig i kontakt med något helt bortom kontroll när hon skriver, och resultatet är gripande och vridande och slingrande; något helt ofixerat och radikalt annorlunda och helt makalöst och helt sanslöst bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar