”Allt mörkare. / In
i minsta cell. / Allt skitigare.” Orden hittas i inledningen till Kennet
Klemets nya bok På dess naturliga plats.
Det är en långdikt som ter sig som en naturlig utveckling av ett författarskap
som tar sig an skuggsidorna, i diktrader som ger röst åt tvångstankar, förbjudna
begär, upprepningar, manier. Rösten blir röster, både privat och universell.
Klemets kan sägas
vara den felande länken mellan Johan Jönson och Katarina Frostenson. Han delar
den förras samhällsanalys parad med en tillvaro som eroderar, och den senares
språkkänsla, där orden huggs fram obönhörligt vackert. Det ger en musikalisk
dikt, som jag läser som ett libretto, lika mycket opera som punklåt.
Det blir också en
bok om Sverige, om dagsläget för vår plats. I bakgrunden kan konturerna av en
okonventionell kärleksdikt anas. Men mest blir det ett viktigt tillskott i den
annars typiska likriktningen av åsikter som torgförs: även så här måste världen
skildras, på ett sätt som innehåller det fula likväl som det fina.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 25/5 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.