Kan en bok vara
lycklig? Nja, men den kan vara lycka. Som ren lycka uppfattar jag Kerstin
Ekmans nya essäbok Gubbas hage, en
pendang till den förträffliga Herrarna i skogen, som utkom för drygt tio år sedan. Vad består denna lycka av? Troligen
har det att göra med tankeskärpan. Här finns formuleringar som nog bara kommer
till den som ägnat ett helt liv åt språket, men till det häpnadsväckande hör
hur spänstigt hon fortfarande skriver, och hur roligt man har i hennes
sällskap. Hon skriver poetiskt om tomater i växthus, om hagtornsblommorna, om
åkervädden, så övertygande att det mest bergfasta asfaltbarnet blir omvänt och
vill börja odla sin trädgård.
Till viss del blir
boken också en litteraturhistoria, där Ekman rör sig från romerska skalder som
Vergilius och Theokritos, via nedslag hos Anna Maria Lenngren fram till Bruno
K. Öijer och Annie Dillard, och många fler. Men till största del är det botaniska
essäer, där Ekman registrerar sin omgivning. Nitiskt, men inte docerande eller
tråkigt. Underförstått pläderar hon för värdet i att lära sig artnamn, men blir
aldrig skrytsam.
Vad ska det då vara
bra för? Hon har ett enkelt svar, som hon sufflerar den obildade läsaren: ”Till
glädje”. Här finns också ett allvar, i vissheten att det inte var för så himla
länge sedan som vi ägde denna kollektiva kunskap, och därmed också behandlade
naturen mer omtänksamt. Det blir en både nostalgisk och argumenterande bok, som
vårdar naturen (och dess tillfälliga invånare) med all den respekt och kärlek
som den gjort sig förtjänt av.
(Också publicerad i Vi 6/18)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.