Överlevorna, Matilda Södergran, Schildts & Söderströms

”Jag är ingen människa”, skrev Matilda Södergran i sin debutbok, Hon drar ådrorna ur, en kaxig hälsning till sin avlägset nära släkting Edith Södergrans ”Jag är ingen kvinna”, den svenskspråkiga poesins mest utsökta catchphrase. Nu utkommer hon med sin femte bok, Överlevorna. Kaxigheten nedskruvad, men det som kvarstår är en okonventionell men övertygande blick på tillvaron.

Nä, poeten är förstås ingen människa, men ett diktjag finns. I inledningsdikten syr en trollslända igen ögonlocken och mäter strax hens själ. En bild som kan uppfattas på två sätt: a) som nonsens; b) som världsviktigt vetande. Jag väljer att tolka det som ett sätt att beskriva uppmärksamhetens betydelse – att tillvaron finns till för oss att samspela med. Sedan fortsätter andra flygfän surra igenom dikterna, avlösta av allt större fyrfota däggdjur. Samt en och annan människa, ett och annat du.

De titellösa dikterna är korta, utskrivna på glest satta boksidor, där helheten blir större än enskildheterna – enskildheter som i sig kan vara stora nog, med formuleringar som kombinerar tyngd och lätthet och bildar fästen, starka fraser som kännetecknas av att vara outsägligt vackra. Eller?

I en lördagsintervju från 19/5 med poetkollegan Nicko Smith talar Södergran om en skepsis mot de ”vackra ord” som poesin sägs innehålla: ”det som berör mig starkast är sällan konventionellt vackert, utan ofta något ganska brutalt eller våldsamt, men som genom sitt våld lyckas vidröra det sårbara eller vackra i att vara människa”. Givetvis håller jag med, och måste ständigt försvara mig mot andras uppfattning att poesi är ”vackra ord”.

Så jag kunde lika gärna säga ”outsägligt sanna”, det vill säga, vackra i sina sanningsanspråk: ”Vi kallar varandra saker som i sin enskildhet är narrlika, / men tillsammans katedraler, helt och hållet ofattbara. / Om jag släpper in glädjen utan förbehåll, var ska det då sluta?” Här blir poesin ett sätt att tänka – en sanningsundersökning av svårt slag. Svårt, därför att sanning gör ondare än något annat.  

I Södergrans dikter är nyanserna viktiga. Hon skriver abstrakt, men utan sökta metaforer. I stället väljer hon att skildra världen oförmedlad, och det bidrar till att hennes bildspråk aldrig blir kryptiska rebusar. Hennes dikt är tematisk. Den är narrativ på sina egna villkor, som om den är helt frikopplad från den skrivande. Klarspråk och klarsynthet inryms i hennes korta rader: ”Kom, så utstår vi allt vi tilldelats.”

Det här är så koncist, och så värdefullt, dessa rader som balanserar en smärta, men gör det på ett så hoppinjagande sätt. Därför att diktens röst är så fullständigt empatisk, så totalt omhändertagande. Dikterna blir också kroppsliga, sensuella. Hon skriver om saknad utan nostalgi, om vemod utan missmod, om sorg som görs till en ledstjärna, en följeslagare som inte kan lindras eller botas.

Fantasin blir för diktjaget ett sätt att hantera den verklighetens hårda klang som den äldre Södergran skrev om i ”Dagen svalnar …” I de här modernare dikterna blir åtrån en lek, illustrerat med en lika briljant som självklar bild: ”När jag har nått extasen / lyfts jag ner / som barnet ur gungan.” Att åtrån gör oss till barn har att göra med viljan att träda ut ur det egna jaget (tänk på hur Emily Brontë låter Catherine Earnshaw visa just detta med sin kusligt illustrativa fras ”I am Heathcliff”, det vill säga att hon upphör att existera i denna åtråns fixpunkt).

Och språket. Det är svårt att undvara vissa saker, och den finlandssvenska poesin hör definitivt till en av de mest omistliga upptäckterna. Det beror också – ibland, ofta – på det märkligt egna språket (som när Tatjana Brandt i en understreckare i april valde att skriva ”i medlet av 1700-talet” i stället för ”i mitten av”). Hos Södergran markerar jag, utöver titeln i sig (Överlevorna) förtjust ord som ”Tröstens sjå”, ”Det stundtaliga”, ”vattblå”, ”bristfarhågan”. Ett språk som indikerar avstånd – nödvändigt avstånd.  

Ett avstånd som i sig bidrar till den här bokens udda men igenkännbara kvaliteter. Den innehåller den typ av igenkänning som infinner sig när man erfar en stunds glädje över att någon annan har förstått vilken typ av tyngd som krävs för att tillvaron ska uthärdas. En tyngd som faller lika lätt som nåden.