Det här är en roman
som ”blev på hälft”, förklarar Förlaget med en snygg finlandism i en
presentation. Stella Parland dog 2015, och hann inte färdigställa Missförstånd. Hon blev bara 40 år. Hennes
farfar var den legendariske författaren och psykiatrikern Oscar Parland.
Den är berättad i
sex missförstånd, samt tre ofärdiga kapitel, eller extra missförstånd, som ett
appendix. Annika Sandelin har skrivit ett efterord, där hon berättar rörande
barndomsminnen, bland annat en dråplig historia om ett klantsällskap som en
gång tillät en viss Mark Kärkkäinen att bli hedersmedlem (han skulle senare
heta Levengood). Till den här vackert formgivna utgåvan har Linda Bondestam
gjort illustrationer som samspelar med innehållet.
På Förlagets
hemsida erbjöd Stella Parland en ingång till sitt skrivande: ”lingvistisk
skönsnorkling”. Det stämmer rätt bra med den här romanen, skulle jag vilja
säga. I Sverige har väl den absurda romanen låg status. Det knasiga riskerar
att bli ett självändamål – så ock i den här tunt lagade soppan.
Man kunde kalla det
skälmroman. Protagonisten Simeonis rör sig genom rummet, korsar kontinenter,
rastlöst flängande fram med sitt undflyende hårfäste. Äventyren avlöser
varandra. Han är poet, men blir skådespelare, men blir sufflör, men tappar
rösten, men skapar en röstförstärkande maskin, men det blir hack i maskineriet,
men den börjar låta som Marlon Brando, och så vidare.
Det är ibland lite
irriterande med händelser som ska överträffa varandra i knasighet, men det är
ibland också uppfriskande att umgås med bland många andra en kannibal som lever
som ett palindrom, en polyglott radioman, en dansk transsexuell skådespelare …
Det är det slags roman Kafka kunde ha skrivit, om han hade varit en gnutta
mindre utnyttjad av ångesten.
På frågan om det
här är roligt måste jag ändå svara: ”förmodligen”. Jag är å andra sidan inte
riktigt mottaglig för humoristiskt skrivna böcker. Eller säg så här: när jag
fick höra att Joseph Hellers roman Moment
22 var en komedi svarade jag: ”Va?”
På ett teoretiskt
plan kan jag uppskatta det frigörande, att det finns något helt rätt i
projektet att släppa loss vanvettet, att det här är skrivet i ett bejakande av
fantasin. Riktigt bra blir Parlands bok också när hon får berättelsen att glöda
till i ett patosdrivet engagemang, när satiren nuddar verkligheten:
”Den hopplösa
falangen består av människor med sjukjournaler som är tyngre än de själva,
sjukjournaler som läkarna inte kan bära utan måste skuffa på gnisslande kärror
och som de aldrig hinner läsa mer än första bladet på. Sjukjournaler som dåliga
romaner i för många band, där folk sammanblandas och dör och uppstår och
plötsligt bor på fel ställe och har överloppsorgan.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.