På senare år har
Tranan lanserat Jamaica Kincaid, dels med nyöversättningar och återutgivning av
tidigare böcker, som nu tas emot i en delvis annorlunda kontext. Tendenser i
den hätskt skrivna En liten plats (på
svenska första gången 1988) ges annan innebörd nu.
Detsamma gäller
hennes roman Lucy, som i viss mån är
skriven som en fiktiv version av just En
liten plats, som ju är en mer essäistisk version av det förlopp som denna
roman skildrar. Den utkom på svenska 1991, och har alltså nu återutgetts,
påpassligt och lämpligt. Det är en anklagelseskrift, som inte nöjer sig med att
diskutera identitet och etnicitet – den tar itu med feminism, med frågan om
varför kvinnans liv måste vara så kringskuret.
Huvudpersonen, som
delar födelsedag och åtskilligt annat med sin författare, lämnar sin lilla
karibiska ö för att bli au pair i New York. Hon är en trovärdig fiktiv karaktär
– det vill säga, hon är exakt så irriterande oförutsägbar som så kallat äkta
människor är, och inte genuint godhjärtad eller rekorderligt altruistisk. Nä,
hon har sina sämre sidor, men utan att skämmas för dem: de är viktiga
beståndsdelar, inget man kan ta lätt på eller undvara.
Kulturchocken visar
sig snart när hon i början kallas ”Lilla gästen”, i brutaliteten som
manifesterar sig i svårigheterna för människor att komma överens. Hennes
värdpar beter sig illa, barnen är ointressanta. Med sig från sin ö har hon
vidskeplighet, en magi av svart slag som hon inte vågar vända ryggen, men inte
heller så gärna bekräftar. Så Lucy längtar inte riktigt hem, men är inte heller
bekväm i sin nya omgivning.
Något är vajsing
med mamman, förstår vi snart. Pappan är bara ett vagt minne, som endast
existerar i form av vaga doftminnen: hans Lucky Strike-cigaretter, hans doft av
sandelwood. Det här är en roman där betydelsen smygs fram, där allt blir
viktigare först så småningom, först i efterhand, successivt – som när saker,
människor och händelser som varit bokstavliga strax blir symboliska, och får
därmed annan innebörd. Likaså de många drömmar, myter och berättelser Lucy
själv tar upp.
Som när vi får veta
att mamman döpt henne efter Lucifer, för att hon var ett så överdjävligt barn!
Referensen till Miltons Paradise Lost.
Och till Charlotte Brontës Villette.
Men Kincaids roman är bara i viss mån en intertextuell väv – hennes sätt att
skriva befinner sig hela tiden i opposition, men inte bara till det stereotypiskt
västerländska kulturarvet. Det är en kritik som framförs, men om den är
indirekt eller direkt är en fråga om perspektiv: hon är arg, men också
balanserad. Likaså arbetar hon både direkt och indirekt med sitt
självbiografiska stoff.
Kincaids stil är
kaxig och sardonisk, och full av den bitska humor som gör hennes böcker till
sådana värdefulla tillskott. Lucy är utagerande, en besvärlig ung kvinna, en
gränsöverskridare som söker sig till det farliga livet. Eller om hon bara vill
ha kul? Hon är en suggestivt tecknad karaktär – gåtfull, drömsk, mystisk, och
trots att hon för ordet genom hela romanens knappt 160 sidor förblir hon
oförklarlig och oförklarad.
Jag vet inte hur
det var att läsa Jamaica Kincaid för drygt trettio år sedan, när hon introducerades på
svenska – förmodligen annorlunda – men jag är glad att kunna läsa henne nu, och
upptäcka exakt hur det känns att möta något man har saknat utan att vara
medveten vad man har gått miste om.
Spännande bekantskap! Detta författarskap verkar vara något alldeles extra.
SvaraRaderagillade denna
SvaraRadera