Det arkaiska
uttrycket ”ketchup-effekten” kan verkligen tillämpas på Etel Adnans
introduktion på svenska. Helt nyligen utkom på Rámus I hjärtat av hjärtat av ett annat land, en lyrisk självbiografi,
och nu utkommer på Smockadoll Den
arabiska apokalypsen och andra dikter. Det är en omfattande samlingsutgåva
med två diktsamlingar i sin helhet, tre diktsviter, urval ur sju diktsamlingar,
samt en essä om skrivande och att hitta ett språk, allt översatt av den
outtröttlige Kristian Carlsson.
En kort rekapitulering:
Adnan föddes i Syrien 1925, kom till USA 1955, och har ett författarskap som
inleddes på franska men sedermera övergått till engelska. Hon bor för
tillfället i Frankrike. Hon är också konstnär. Och en fantastisk poet. Dikterna
i denna gedigna och påkostade bok sträcker sig från 1971 till 2016.
Här finns en stark
diktsvit ur boken Five Senses for One
Death, som Adnan själv kallar den första arabiska kärleksdikten från en
kvinna till en annan. Titelboken är från 1989, där hon också flitigt använder
teckningar och piktogram. Apokalypsen finns också i solen, den som omslaget så
elegant återger (”solen är fången mellan kärleken och sekundernas skirhet”).
Överlag dominerar
en dikter som kombinerar traditionell poesi med modernismens frigörande metoder.
Det ger utrymme åt idiosynkrasier, en slags pågående dialog mellan olika
ståndpunkter inom samma tonfall. Exempelvis fungerar tidigare litteratur som
ett raster, där hon skuggboxas med föregångare som Rimbaud och Majakovskij.
Flera av dikterna
erinrar om den metod Johannes Anyuru långt senare (2003) skulle använda i sin
debut Det är bara gudarna som är nya,
det vill säga att mytologins gudagestalter tar plats i nutiden. Hos Adnan är
det i första hand Gilgamesh som hon placerar i en nutida kontext:
jag har med mig de nya
gudarna
gjorda av kött
framtiden står öppen
de fattigas
återuppståndelse
befrielse frihet befrielse
jag är en nomad från ett
ärevördigt kosmos
(…och vi har skänkt hans
död i offergåva för att
hålla solen i rörelse…)
i våra torrlagda landskap
består regnet för alltid
av gevärskulor.
Myten och litteraturhistorien
utgör för Adnan en resonansbotten. Men också en arena för uppsluppenhet, i en
slags upptågets poetik, i ett nyfiket skrivande. Det skänker plats åt de
abrupta perspektiven, där våldet också blir framträdande, som ett självklart
inslag i dessa dikter, men också krigets galenskap: ”han dyker efter pärlor
STOP han fiskar upp tomhylsor. Fasa!” Exilens
villkor är också närvarande, som när hon vemodigt konstaterar att det är samma
lukt oavsett om man står inför Hudsonfloden (New York) eller Eufrat (Irak).
Adnan leker med
våra föreställningar om poesi. Vore det inte för att det är en sådan kliché
kunde jag säga att hon skriver ”sinnesutvidgande”, men det är i vilket fall en
expansiv poesi, med monumentala anspråk (tänk Walt Whitman), som ändå inte blir
högfärdig eller bombastisk. Hon skriver bra om känslor helt enkelt därför att
hon inte lider av tvånget att skriva ut dem. Annars är det ju med hög insats en
poet skriver om kärleken och döden.
Det här är abstrakt
dikt som ändå är substantiell. Jag är glad över att sent omsider ha stiftat
bekantskap med en poet som är bra, och som lyckas vara det så ofta och så
övertygande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.