När Cristina
Robertson i sin bok om undervisning summerar modern skolforskning sker det
metodiskt och fläckfritt. Det är en beskrivande bok som hade mått bra av lite
mer analys, samt mer diskussion av digitala teknikers påverkan på skolarbetet.
Ett inte allt för
vågat tips är att skolan blir valfråga i höstens val. Så brukar det vara, och
partierna tävlar gissningsvis i att vara de som i allra högsta grad återupprättar
förtroendet för lärarna.
Den yrkesstolthet
som tidigare fanns inom läraryrket verkar vara bortblåst, menar Cristina
Robertson i sin nyutkomna studie Skapa
optimala förutsättningar för lärande. Om undervisningens dynamik. På ett
ambitiöst sätt går hon igenom senare års skolforskning, och landar i den
förväntade slutsatsen att någonting måste göras.
Förlåt om jag låter
trött eller raljant. Som lärare blir man snabbt avtrubbad efter politikernas
löften att ”någonting måste göras”. Skolan är dessutom alldeles för viktig för
att man ska raljera om den. Det finns också klart hoppingivande ansatser i
Robertsons bok – det är bara det att jag har svårt att se det realiserbara i
dem. Det vill säga: politiska incitament saknas.
Några av Robertsons
poänger handlar om hur svårt det är att bli av med de etiketter andra fäster på
oss: får vi höra att vi är duktiga eller intelligenta får vi svårt att hantera
motgångar, och får vi höra att vi är dumma tappar vi sugen. Det måste också
finnas fog för det beröm en lärare ger.
Till de många
skolpedagoger Robertson citerar – John Hattie, Dylan Williams, Carol Dweck, med
flera – fastnar jag ändå mest för Angela Duckworth, som använder den
svåröversatta termen ”grit” som förklaringsmodell för varför en del elever lär
sig mer. En fråga om ”järnvilja”, men det kunde lika gärna kallas tålamod,
eller varför inte gammal hederlig uthållighet?
Troligen blir denna
uthållighet allt viktigare i takt med de utmaningar som följer med digitala
tekniker. Robertson har inte mycket att säga om dem, men det är svårt att
överskatta dess betydelse för inlärning under de senaste tio åren. När
läsningen blir allt ytligare kan man snart ställa frågan om det är samma
verksamhet som den såg ut för bara femton år sedan, innan de smarta telefonerna
kom.
Det här är en bok
som summerar och går igenom olika studier utförligt och noggrant. Det finns
inget att anmärka på vad gäller nitiskheten. Tyvärr får det boken att bli
aningen försiktig. Som översikt fungerar det bra, men plikten att redovisa tar
över den självständiga diskussionen – det blir alldeles för deskriptivt.
Konkreta förslag
saknas inte, men dessa bygger på en idealistisk tro att skolpolitiken ska
utföra vändningen på den anakronistiska femöringen. Ta bara en så enkel sak som
kollegialt lärande, alltså mer pedagogiskt samarbete: detta låter sig endast
göras när lärare har tillräckligt med självförtroende för att sätta sin
undervisningspraktik på spel.
Den typen av
självförtroende kan man skaffa sig på egen hand, det är sant, men det är också
viktigt med omvärldens stöd. Så länge läraryrket ses som ett sämre alternativ,
med allt lägre söktryck på lärarutbildningarna, blir självkänslan lidande. Att
utlova saker utan att det sätts i praktik hjälper inte heller.
Trots några
invändningar blir Robertsons bok ett bra verktyg att sätta i händerna på både
erfarna och nya lärare. Kanske även en och annan skolpolitiker kunde må bra av
att sätta sig in i vilken ändå komplex och dynamisk verksamhet utbildning är.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten25/5 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.