Det är ett
paradigmskifte i svensk poesi, som i hög grad initieras av de små förlagen. En
yngre generation poeter har växt fram, och de skriver nonchalant, med fler
referenser till låttitlar av Britney Spears och Madonna än till klassisk
litteratur. Anna Axfors är en galjonsfigur, med sin osvikliga förmåga att
balansera ytlighet med djup längtan efter sammanhang: ”vad är kärlek / när man
hatar allt med en person / utom den lilla procent / som man älskar så man
börjar gråta”.
Att döpa sin bok
till Jag hatar naturen är dumdristigt
i ett land där naturen utgör en religion. Så är det också en modig bok, som
också är fullkomligt ärlig när den gör upp med manlig inbilskhet i en hejdlös
arbetslivsskildring. Ärligheten märks också i hur diktjaget ständigt redovisar
sina tillkortakommanden: här existerar inga pretentioner. Den avslutande naturdikten
är ett bra exempel på hur allvar och löje kombineras och blir en lyckosam
enhet. Det här är en fin bok, även om jag ibland suckar åt en viss brist på
redighet.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 11/5 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.