Guds barn, Lars Petter Sveen, översättning Staffan Söderblom, Norstedts

Den norska författaren Lars Petter Sveens roman om Jesus är avancerad, nyskapande och bra. När Jesus träder tillbaka berättas hans historia av bifigurerna, som ger den en ny relevans i vår tid.

Alla som någon gång varit med om något storslaget och försökt berätta om det är bekanta med den frustration som följer: det går helt enkelt inte att få med allt. Hur man än vänder och vrider på sig blir det en futtig och missvisande återgivning. Kanske det är därför de fyra evangelierna berättar om Jesus på så annorlunda vis.

Många sentida författare har i romanform försökt gestalta Jesus märkliga liv och död, däribland Norman Mailer, Philip Pullman, Reza Aslan, Lennart Hagerfors, men ingen har väl helt lyckats. Till dem sällar sig norrmannen Lars Petter Sveen, som för två år sedan utkom med Guds barn, en roman som nu utkommer på svenska.

Han gör något helt annorlunda. Man kan säga att han tar berättelserna och strimlar dem i småbitar. Det som blir kvar är frustrerande kortfattade lösryckta fragment, och utifrån dem återskapar han ett känt innehåll och ger dem helt nya innebörder.

Hur sekulariserade vi än blir som samhälle finns det något i berättelsen om Jesus som vi aldrig blir kvitt. Om inte annat därför att så många av hans tankar – ska vi vända andra kinden till? ska vi älska vår nästa, det vill säga de som inte bor här? – fortsätter att vara giltiga.

Sveens roman lyckas vara aktuell på ett underförstått och aldrig övertydligt sätt. Han skriver sin roman som om han verkligen befann sig där i det förflutna, som om han har tjuvlyssnat på de välkända karaktärerna från Bibelns berättelser. Hans språk är enkelt, rättframt, och liknar med sin avskalade vokabulär i hög grad den prosa landsmannen Jon Fosse använde till sin mästerliga ”Trilogin” (på svenska för drygt två år sedan).

I den här romanen träder figurer fram ur periferin, och de turas om att berätta. Deras värld håller på att slås i spillror av våldsamma män. Det är en ondska av helt alldaglig karaktär som visas. Jesus och Djävulen blir vägledande röster i människors inre, där det finns grogrund för både godheten och ondskan.

Här blir Jesus en bifigur, någon som oftare omtalas än själv medverkar i skeendet. När han väl tar plats är han på ett egendomligt sätt både mänsklig och gudomlig. Till exempel får vi veta att han har spindelfobi. Överhuvudtaget imponerar den detaljkänsla Sveen förmedlar, som i närvaron av flugor, en stammande pojke eller ett födelsemärke som får det vidskepliga folket att bli livrädda för att det ska vara ett djävulsmärke.

I stället för att berätta rätt upp och ned har Sveen valt en mer avancerad teknik, där fokus ligger på alla de historier som inte tidigare nedtecknats. Titeln ska inte utläsas som att det renodlat handlar om Jesus. ”Guds barn” kan vi alla vara, verkar Sveen mena, och därför befolkas hans roman av alla dessa alldagliga karaktärer som ger läsaren gott om möjligheter till igenkänning och identifikation.

Men framför allt är det ju en gudomlig roman! Den är verkligen bra, denna labyrint av berättelser som man som läsare både kan gå vilse i och hitta hem i.    

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 5/5 2018)