Under de senaste
åren har jag girigt läst Ordkonst, som emanerar från Lund, för att hålla koll
på nya begåvningar som skriver prosa, poesi, essäistik, kritik. Deras nya
nummer ser aningen annorlunda ut, och är också betydligt annorlunda på insidan.
Det är ett gemensamt nummer tillsammans med Berkeley Poetry Review, som i sin
tur emanerar från University of California, Berkeley.
Det mesta är
engelskspråkigt, översatta skandinaver, men också en och annan amerikansk
författare som här presenteras på svenska. De svenska namnen är välkända nog,
för här översätts följande dream team
till engelska: Ida Börjel, Jenny Tunedal, Leif Holmstrand, samt ett
sinnessprakande samarbete mellan Sara Tuss Efrik och Johannes Göransson. Ett
annat samarbete är det mellan danskarna Ursula Andkjær Olsen och Katrine Øgaard
Jensen. Den danska poeten Olga Ravn översätts också till engelska. Och så Amy Berkowitz
och Ronald Johnson, amerikaner som vi nu får läsa på svenska.
Det här är ett
dialogiskt tidskriftsnummer, som har kompromissen som tema. Numret landar i en
kontext som i viss mån är präglad av en större nyfikenhet inför översättningen
som fenomen, som konst, och ja, jag önskar att detta ”i viss mån” någon gång
kunde ersättas av ett mer definitivt ställningstagande – ett erkännande av hur
viktig, hur komplex, och hur livsavgörande översättningen är. Här har Johannes Göransson
arbetat hårt för att sprida svenska poeter som Aase Berg och Ann Jäderlund till
den engelskspråkiga världen.
Att läsa bekanta
poeter som Tunedal och Börjel på engelska är en märklig upplevelse. Jag har
bara begränsad erfarenhet att läsa svenska författare på andra språk: Pia Tafdrups översättningar av Katarina Frostenson var spännande läsning, för nog
händer något när texter överförs. I synnerhet Tunedal låter exotiskt farlig på
ett annat språk än svenska: ”Something tears a heart / My heart / Wanting love
tears something apart […] The red are the most beautiful, most surprising red”.
Det är en lysande
idé att begränsa urvalet till så relativt få författare, då det borgar för mer
fylliga presentationer. Tunedals dikter kräver utrymme, och det är numrets mest
utförliga avsnitt. Det är därför också fint att få läsa så relativt mycket från
10-talets bästa svenska diktsamling hittills, Börjels Ma, i Jennifer Hayashidas säkra översättning (jag läste lite mer av
den när jag skrev en artikel om Börjel för den internationella sajten Versopolis
tidigare i vår).
Ronald Johnson
representeras av ett utdrag ur hans bok Radi
os, som är en bearbetning av John Miltons sublima Paradise Lost. Jag nämnde den boken i förbifarten när jag skrev om
Jen Bervins Nät, som utkom på svenska
för några månader sedan – båda dessa texter är översatta av Niclas Nilsson.
Både Johnson och Bervin lyfter ut enstaka ord ur ursprungstexten, och skapar
nya dikter utifrån ytterst få nyckelord. I min läsning blir det lika mycket
litteraturkritik som poesi – starka läsningar av starka dikter, pläderingar för
vissa perspektiv och en tolkning av originalet. Det är faktiskt mycket mer
spännande än det låter. För den som kan sin Milton (denna omåttligt
underskattade poet) är det rolig läsning att ta del av Johnsons respektlöst
respektfulla omarbetning.
Något bör sägas
också om Sara Tuss Efrik och Johannes Göransson, vars gemensamma text ”The Quarantine
Devours My Body” avslutar numret. Vad är det för mystisk kollaboration som
redovisas? Jo, Tuss Efrik läser Göransson, hittar saker i hans text, utför
växlingar, byter skepnader, låter saker förändras och människor uppgå i andra
identiteter.
En kompromiss, ja,
ett experiment. En läsakt där den läsande överger sig själv och uppgår i en
skrivakt. Sällan har väl just denna process, förändringsrörelsen, skildrats så
stiligt: ”If you were an insect, Shirley, I would still not glorify you, nor
your wings, not even if you were an angel, Shirley. I would never find value in
describing, glorifying or even changing the tools you use when trying to fly.”
I sanning en
sensationell kompromiss!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.