På dess naturliga plats, Kennet Klemets, Pequod Press

”Allt mörkare. / In i minsta cell. / Allt skitigare.” Orden hittas i inledningen till Kennet Klemets nya bok På dess naturliga plats. Det är en långdikt som ter sig som en naturlig utveckling av ett författarskap som tar sig an skuggsidorna, i diktrader som ger röst åt tvångstankar, förbjudna begär, upprepningar, manier. Rösten blir röster, både privat och universell.

Klemets kan sägas vara den felande länken mellan Johan Jönson och Katarina Frostenson. Han delar den förras samhällsanalys parad med en tillvaro som eroderar, och den senares språkkänsla, där orden huggs fram obönhörligt vackert. Det ger en musikalisk dikt, som jag läser som ett libretto, lika mycket opera som punklåt.      

Det blir också en bok om Sverige, om dagsläget för vår plats. I bakgrunden kan konturerna av en okonventionell kärleksdikt anas. Men mest blir det ett viktigt tillskott i den annars typiska likriktningen av åsikter som torgförs: även så här måste världen skildras, på ett sätt som innehåller det fula likväl som det fina.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/5 2018)