17 maj 2018

Sju grenar, Katarina Frostenson, Wahlströms & Widstrand


I sin nya diktsamling skriver Katarina Frostenson vidare på sin gula textväv. Det är frågan om ytterst nödvändig poesi som balanserar mellan världens smärta och de egna sorgerna.

Om författare kan annektera en bokstav, som Kafka gjorde med ”K”, kanske vissa poeter kan lägga beslag på färger. Då är Katarina Frostensons färg gul, med referens bland annat till en av hennes 80-talssamlingar I det gula. I sin poetik från 2001, Skallarna, beskriver hon den poetiska rösten: ”Med risk att bli tjatig måste jag beskriva rösten som just – gul.”


Hennes nya bok Sju grenar har också den gula färgen inte bara på sitt omslag, utan genom dikterna löper färgen som en, ja, gul tråd i den väv hon har fortsatt arbeta med sedan sitt genombrott på 80-talet. En smutsgul och solgul väv av poesi som inte kan jämföras med något annat.

Mycket är sig likt: här finns en uppmärksamhet för språkliga nyanser som måste kallas helt unik. Klichéer och talspråk tar sig allt mer in i hennes dikter (”som sjutton”), i ett projekt som kombinerar distanserade dikter med lekfulla pretentioner. Hon blir lika förtjust som ett barn som upptäcker språket.  

Frostenson har gjort skyggheten till en väsentlig del i sin poetik. Här gestaltas den i en ärlig redogörelse: ”skyggheten är det verkliga tillståndet / det låter sig inte sägas det / erfars / det är inte blyghet / det är överlevnad”. Av många uppfattas hon nog vara en fjär poet, men jag tycker det är både missvisande och förminskande. I själva verket kan jag inte säga någon annan svensk poet som haft tillstymmelsen till motsvarande  språkkänsla sedan Fröding.  

Att söka nycklar till en förståelse av hennes dikter är en vansklig syssla. Liksom tidigare är hon en poet som gräver där hon står – eller kanske snarare där hon går. Hon rör sig gärna i stadsmiljöer, och här finns hennes typiska förmåga att ge liv åt det vi alla känner igen.

Men här finns också något som måste uppfattas som hotfulla inslag. Samlingen inleds med att hon sopsorterar, och ”någon” går fram till henne och säger ett enda ord rätt i ansiktet på henne: ”helvete”. Detta ödesmättade ord blir ett ledsagande dystert ackord, både på ett universellt och ett privat plan.

Dels genom en svit dikter som tar sig an terrordådet på Drottninggatan i april förra året, och dels i en annan svit som – om än mer indirekt – tar sig an de omständigheter som fått henne att lämna sitt arbete i Svenska Akademien. Genom hela boken lägger sig ett mörker som både tillhör tidsandan, med tiggare och främlingsfientlighet, och hennes eget liv: ”en långsam glidning under åren / eller en dag bara – jag är på väg ut ur det här”.   

Man kan nog läsa den här boken som en nedstigning i ett helvete, eller en motsvarande skildring av varaktig förändring. Hela samlingen avslutas med en allusion till ”Alice i Underlandet”.

Har hon, som hon skriver, fallit ned i ett kaninhål och försvunnit från den sinnliga världen? Alldeles oavsett hoppas jag att hon kommer tillbaka som författare. Vår värld är alldeles för fattig för att undvara den poetiska väv hon har åstadkommit, och fortsätter väva på med den här boken.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/5 2018)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.