Missförstånd. En ofärdig roman, Stella Parland, Förlaget

Det här är en roman som ”blev på hälft”, förklarar Förlaget med en snygg finlandism i en presentation. Stella Parland dog 2015, och hann inte färdigställa Missförstånd. Hon blev bara 40 år. Hennes farfar var den legendariske författaren och psykiatrikern Oscar Parland.

Den är berättad i sex missförstånd, samt tre ofärdiga kapitel, eller extra missförstånd, som ett appendix. Annika Sandelin har skrivit ett efterord, där hon berättar rörande barndomsminnen, bland annat en dråplig historia om ett klantsällskap som en gång tillät en viss Mark Kärkkäinen att bli hedersmedlem (han skulle senare heta Levengood). Till den här vackert formgivna utgåvan har Linda Bondestam gjort illustrationer som samspelar med innehållet.

På Förlagets hemsida erbjöd Stella Parland en ingång till sitt skrivande: ”lingvistisk skönsnorkling”. Det stämmer rätt bra med den här romanen, skulle jag vilja säga. I Sverige har väl den absurda romanen låg status. Det knasiga riskerar att bli ett självändamål – så ock i den här tunt lagade soppan.

Man kunde kalla det skälmroman. Protagonisten Simeonis rör sig genom rummet, korsar kontinenter, rastlöst flängande fram med sitt undflyende hårfäste. Äventyren avlöser varandra. Han är poet, men blir skådespelare, men blir sufflör, men tappar rösten, men skapar en röstförstärkande maskin, men det blir hack i maskineriet, men den börjar låta som Marlon Brando, och så vidare.

Det är ibland lite irriterande med händelser som ska överträffa varandra i knasighet, men det är ibland också uppfriskande att umgås med bland många andra en kannibal som lever som ett palindrom, en polyglott radioman, en dansk transsexuell skådespelare … Det är det slags roman Kafka kunde ha skrivit, om han hade varit en gnutta mindre utnyttjad av ångesten.

På frågan om det här är roligt måste jag ändå svara: ”förmodligen”. Jag är å andra sidan inte riktigt mottaglig för humoristiskt skrivna böcker. Eller säg så här: när jag fick höra att Joseph Hellers roman Moment 22 var en komedi svarade jag: ”Va?”

På ett teoretiskt plan kan jag uppskatta det frigörande, att det finns något helt rätt i projektet att släppa loss vanvettet, att det här är skrivet i ett bejakande av fantasin. Riktigt bra blir Parlands bok också när hon får berättelsen att glöda till i ett patosdrivet engagemang, när satiren nuddar verkligheten:

”Den hopplösa falangen består av människor med sjukjournaler som är tyngre än de själva, sjukjournaler som läkarna inte kan bära utan måste skuffa på gnisslande kärror och som de aldrig hinner läsa mer än första bladet på. Sjukjournaler som dåliga romaner i för många band, där folk sammanblandas och dör och uppstår och plötsligt bor på fel ställe och har överloppsorgan.”