Jag hatar naturen, Anna Axfors, 10-TAL Bok

Det är ett paradigmskifte i svensk poesi, som i hög grad initieras av de små förlagen. En yngre generation poeter har växt fram, och de skriver nonchalant, med fler referenser till låttitlar av Britney Spears och Madonna än till klassisk litteratur. Anna Axfors är en galjonsfigur, med sin osvikliga förmåga att balansera ytlighet med djup längtan efter sammanhang: ”vad är kärlek / när man hatar allt med en person / utom den lilla procent / som man älskar så man börjar gråta”.

Att döpa sin bok till Jag hatar naturen är dumdristigt i ett land där naturen utgör en religion. Så är det också en modig bok, som också är fullkomligt ärlig när den gör upp med manlig inbilskhet i en hejdlös arbetslivsskildring. Ärligheten märks också i hur diktjaget ständigt redovisar sina tillkortakommanden: här existerar inga pretentioner. Den avslutande naturdikten är ett bra exempel på hur allvar och löje kombineras och blir en lyckosam enhet. Det här är en fin bok, även om jag ibland suckar åt en viss brist på redighet. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/5 2018)