Gubbas hage, Kerstin Ekman, Bonniers

Kan en bok vara lycklig? Nja, men den kan vara lycka. Som ren lycka uppfattar jag Kerstin Ekmans nya essäbok Gubbas hage, en pendang till den förträffliga Herrarna i skogen, som utkom för drygt tio år sedan. Vad består denna lycka av? Troligen har det att göra med tankeskärpan. Här finns formuleringar som nog bara kommer till den som ägnat ett helt liv åt språket, men till det häpnadsväckande hör hur spänstigt hon fortfarande skriver, och hur roligt man har i hennes sällskap. Hon skriver poetiskt om tomater i växthus, om hagtornsblommorna, om åkervädden, så övertygande att det mest bergfasta asfaltbarnet blir omvänt och vill börja odla sin trädgård.   

Till viss del blir boken också en litteraturhistoria, där Ekman rör sig från romerska skalder som Vergilius och Theokritos, via nedslag hos Anna Maria Lenngren fram till Bruno K. Öijer och Annie Dillard, och många fler. Men till största del är det botaniska essäer, där Ekman registrerar sin omgivning. Nitiskt, men inte docerande eller tråkigt. Underförstått pläderar hon för värdet i att lära sig artnamn, men blir aldrig skrytsam.

Vad ska det då vara bra för? Hon har ett enkelt svar, som hon sufflerar den obildade läsaren: ”Till glädje”. Här finns också ett allvar, i vissheten att det inte var för så himla länge sedan som vi ägde denna kollektiva kunskap, och därmed också behandlade naturen mer omtänksamt. Det blir en både nostalgisk och argumenterande bok, som vårdar naturen (och dess tillfälliga invånare) med all den respekt och kärlek som den gjort sig förtjänt av. 

(Också publicerad i Vi 6/18)