Den arabiska apokalypsen och andra dikter, Etel Adnan, översättning Kristian Carlsson, Smockadoll

Det arkaiska uttrycket ”ketchup-effekten” kan verkligen tillämpas på Etel Adnans introduktion på svenska. Helt nyligen utkom på Rámus I hjärtat av hjärtat av ett annat land, en lyrisk självbiografi, och nu utkommer på Smockadoll Den arabiska apokalypsen och andra dikter. Det är en omfattande samlingsutgåva med två diktsamlingar i sin helhet, tre diktsviter, urval ur sju diktsamlingar, samt en essä om skrivande och att hitta ett språk, allt översatt av den outtröttlige Kristian Carlsson.

En kort rekapitulering: Adnan föddes i Syrien 1925, kom till USA 1955, och har ett författarskap som inleddes på franska men sedermera övergått till engelska. Hon bor för tillfället i Frankrike. Hon är också konstnär. Och en fantastisk poet. Dikterna i denna gedigna och påkostade bok sträcker sig från 1971 till 2016.

Här finns en stark diktsvit ur boken Five Senses for One Death, som Adnan själv kallar den första arabiska kärleksdikten från en kvinna till en annan. Titelboken är från 1989, där hon också flitigt använder teckningar och piktogram. Apokalypsen finns också i solen, den som omslaget så elegant återger (”solen är fången mellan kärleken och sekundernas skirhet”).

Överlag dominerar en dikter som kombinerar traditionell poesi med modernismens frigörande metoder. Det ger utrymme åt idiosynkrasier, en slags pågående dialog mellan olika ståndpunkter inom samma tonfall. Exempelvis fungerar tidigare litteratur som ett raster, där hon skuggboxas med föregångare som Rimbaud och Majakovskij.

Flera av dikterna erinrar om den metod Johannes Anyuru långt senare (2003) skulle använda i sin debut Det är bara gudarna som är nya, det vill säga att mytologins gudagestalter tar plats i nutiden. Hos Adnan är det i första hand Gilgamesh som hon placerar i en nutida kontext:

                      jag har med mig de nya gudarna

                      gjorda av kött

                      framtiden står öppen

                      de fattigas återuppståndelse

                      befrielse       frihet       befrielse

                      jag är en nomad från ett ärevördigt kosmos

                      (…och vi har skänkt hans död i offergåva för att

                      hålla solen i rörelse…)

                      i våra torrlagda landskap

                      består regnet för alltid

                      av gevärskulor.

Myten och litteraturhistorien utgör för Adnan en resonansbotten. Men också en arena för uppsluppenhet, i en slags upptågets poetik, i ett nyfiket skrivande. Det skänker plats åt de abrupta perspektiven, där våldet också blir framträdande, som ett självklart inslag i dessa dikter, men också krigets galenskap: ”han dyker efter pärlor STOP han fiskar upp tomhylsor. Fasa!”  Exilens villkor är också närvarande, som när hon vemodigt konstaterar att det är samma lukt oavsett om man står inför Hudsonfloden (New York) eller Eufrat (Irak).

Adnan leker med våra föreställningar om poesi. Vore det inte för att det är en sådan kliché kunde jag säga att hon skriver ”sinnesutvidgande”, men det är i vilket fall en expansiv poesi, med monumentala anspråk (tänk Walt Whitman), som ändå inte blir högfärdig eller bombastisk. Hon skriver bra om känslor helt enkelt därför att hon inte lider av tvånget att skriva ut dem. Annars är det ju med hög insats en poet skriver om kärleken och döden.

Det här är abstrakt dikt som ändå är substantiell. Jag är glad över att sent omsider ha stiftat bekantskap med en poet som är bra, och som lyckas vara det så ofta och så övertygande.