Att Elfriede Jelinek
fick Nobelpriset var en välsignelse, ett av 2000-talets bästa
beslut. Annars hade hon förmodligen fortsatt vara en obskyr
författare – när jag samma dag fick tag på Lust på
skolbiblioteket sa bibliotekarien stolt att vår skola var en av två
skolor i hela landet som hade någon bok av henne.
Nåväl, nog är hon
tillbaka i det bortglömda rike där hon härskade innan priset. Att
förlaget Atrium i våras modigt nog gav ut boken Prinsessdramer
föranledde bara Svd att recensera. Modigt – ja, för bokförlagen
är lika rädda för att ge ut dramatik som för att ge ut
novellsamlingar.
Prinsessdramer
spelades på Galeasen hösten när Jelinek fick Nobelpriset – jag
minns den alltid underskattade Ingela Olsson, och att en del roller
gick till Jackie Kennedy och Sylvia Plath – långa monologer,
ibland monotont, ibland brännande. I den här utgåvan, översatt av
Magnus Lindman som också skrivit ett effektivt förord,
kompletteras de fem pjäserna med ett efterord där Jelinek
diskuterar prinsessan Diana som ytterligare en förlorad prinsessa.
Lady Diana som fånge i myten, som hennes namn antyder (ironin i att
jaktens gudinna jagades till döds).
Och Jelineks
dramatik måste ju läsas, inte bara höras. Den bygger så mycket på
ett språkligt överfall, med en rikedom på intertextualitet, fraser
från olika håll som inte fogas in utan trycks in, vårdslöst och
ohämmat. Det är det osmidigt skrivna som Jelinek söker upp, för
som hon själv låter Rosamunde säga i en av dramerna: ”Det vackra
finns ju inte. Det vackra finns ju slutgiltigt inte alls.”
Pjäserna i sig
handlar om våldet, tillståndet mellan att vara levande eller död –
eller bådadera – och även vara fången, kringskuren alla
möjligheter. Gemensamt för kvinnorna är att de omges av något
Jelinek kallar ”väggen”, utifrån landsmannen Marlen Hausshofers
kusliga roman med samma namn. Ett skydd som omringar, som Rosamunde
också säger.
När Jelinek skriver
befinner sig verkligheten på två plan: ett strikt, allvarligt,
sammanbitet – och ett kaxigt, nonchalant, lättsamt. Det är i
brytpunkten mellan dessa hennes böcker blir intressanta. Ser man
bara det ena planet hittar man nog bara uselhet. I pjäsen om Jackie
Kennedy/Onassis är detta synnerligen framträdande, alltså
konflikten mellan det hårda och det lätta. I hennes monolog är det
ursinnet som råder, men hon låter ömheten sippra in, och när hon
talar om Marilyn Monroe gör hon det med hälften svartsjuka och
hälften solidaritet. Hon ser Marilyn som ljuset: ”Inget är mer
sårbart än ljuset. Ett tryck på knappen och det är borta. Men
mörkret består, varje dag kommer ju natten.”
Med den här boken
påminns vi också om vad teater är: den yttersta koncentrationen,
som inte går att hitta någon annanstans. Jo, på idrottsarenorna,
om vi ids bry oss om sådant. Det är den där avgörande känslan
att det som sker inte får störas. Därför skådespelarens ilska
när någon hostar – och Messis uppgivna blick när någon dåre
stormar planen: han borde slå idioten på käften.
I Jelineks
associationsbanor finns en direkthet som nog får sägas vara unik.
Orden hakar i varandra, som sagt inte utan att dölja sin klumpighet,
sin obekvämlighet. Men det viktiga med hennes böcker är att de
flyttar fram positionerna för hur man får och kan skriva, och visar
att det är viktigt att upprätta motröster. Och hennes röst stör,
utan att be om ursäkt för det.
Tack för att du uppmärksammar Jelinek. Jag håller med dig om att det var ett av 2000-talets bästa beslut.
SvaraRaderaDin parallell med koncentrationen på idrottsplatserna tycker jag var fyndig och originell. Jelinek avskyr ju sport som väl framgår bl.a. av hennes "Sportstück". Vid sista föreställningen (på Burgtheater?) fick dock alla som kom i träningsoverall komma in gratis. God humor!
Jag önskar att det fanns fosterlandsförintare som Jelinek och Bernhard också på svenska!
Haha, några såna "fosterlandsförintare" kan jag då inte hitta. Kanske Ekelöf var på väg ditåt ...
SvaraRaderaVilket listigt upptåg med träningsoverallerna! Jo, hon har skrivit om sport vid nåt tillfälle, minns jag. Men även med ett medelmåttigt intresse för idrott är ex OS-finalen på 100 m ändå ett väldigt förtätat ögonblick - eller, jag vet inte, efter alla dopningsavslöjanden känns det som att det kan kvitta. Å andra sidan: om all idrott skulle försvinna, på nåt konstigt sätt, då tror jag det ersattes inom kort av nåt som vore mycket värre.