1 juli 2013

Så gör man inte, John Karlzén

I förordet till Svenska Akademiens klassikerutgåva av Clas Livijns roman Spader Dame använder Kjell Espmark den engelska glosan ”minor classic” för att kategorisera de litterära verk som trots att de inte tillhör de mest omtalade ändå förmår vara intressanta. Efter fyrtio års karantän brukar de bli föremål för någons yrvakna uppmärksamhet.

En sådan bok är definitivt John Karlzéns märkliga Så gör man inte. Jag tipsades om den i januari av ”Calle” och Ola Klippvik i kommentatorstråden till min krönika om Jessika Gedins fadäs att medge att hon inte läst en rad av Selma Lagerlöf. Karlzéns bok publicerades 1942, och cirka fyrtio år senare, 1981, gavs den ut på nytt av förlaget Fripess, och om det ligger någon sanning i Espmarks profetia blir det en ny upplaga om sju år: varför inte i just Svenska Akademiens serie?

För det här är en bok som är både underlig och vidunderlig, en raritet i svensk litteratur, precis som Livijn. Karlzén, född 1903, bodde i Berlin, Paris och London åren 1922-1924, och det är detta han skildrar i den här boken. Han dog 1960 i Lycksele, och det är då också ett öde. Undertiteln lyder ”Blad ur en förspilld ungdom”, och som sådan ska berättelsen uppfattas: både amorösa äventyr och bristen på sådana bokförs.

Karlzén är en exponent för det oberäkneliga tänkandet. Redan första natten i Berlin spenderar han det mesta av sina pengar. Att han är en slyngel med smak för dåligheteter framträder också tidigt, men han lever gott på sin charm. Och sitt positiva sinne – han är mer Don Quijote än Sancho Panza, och bara det gör honom förstås totalt osvensk. Men framför allt genom hans brist på präktighet, hans oordnade burdusa uppsluppenhet. Då framkallas det slags fniss som inte alls har svenskt ursprung (här kallas en tjockis för ”obantad”).

Medan jag själv i lördagens krönika rannsakade min egen snobbism gör Karlzén något liknande i sin bok: ”Det besynnerliga med det originella är just det att det inte alls är besynnerligt. En originell människa är ju en sådan människa som är sig själv. Det är de icke-originella som är besynnerliga. Alla våra små funktionärer som gör allt för att komma bort från sig själva, det är de som är besynnerliga. De spelar ju ständigt en liten roll, följer ängsligt ett invecklat, konventionalistiskt koncept.” Lite som att säga: ”Det e ni som är dom konstiga, det är jag som e normal”.

Det är också när Karlzén raljerar som mest han kommer det allvarliga på spåret, och det sker mest hela tiden. Hans stil är energisk, och visst finns det idéer här, och jodå, nog finns här tankar, men främst av allt en vitalitet, en rörelse och en energi som imponerar, även när han är som mest skyndsamt omedelbart pardonlöst onyanserad.

Mer och mer tar han för sig, blir allt varmare i kläderna, och allt mer frimodig i sina underrättelser kring misslyckanden, fattigdom, svält, och en hel del tricks för att klara livhanken. I Berlin umgås den pragmatiska protagonisten med prostituerade, homosexuella, grevinnor, transor, utan urskiljning. Temperamentet hos honom med sin ”häftiga skräck för linjal och pedanteri” kan likna Hjalmar Söderbergs i dennes mest uppsluppna historiett ”Spleen”, men du hinner bara tänka tanken så skyndar Karlzén vidare, till nästa möte, nästa äventyr, som en fotbollsmatch mellan favoriten Belgien och Sverige i Paris-OS 1924, en match som svenskarna överraskande vinner med 8-1.

Efter att ha mött ett svenskt par funderar huvudpersonen på vad det är som är speciellt med dem, och ger sålunda ett omdöme kring den konflikträdde svensken: ”denna hiskeliga korrekthet, denna oerhörda ängslan att inte bli uppskattad, dessa små rörande försök att blänka och blända, denna absoluta brist på all andlighet, denna lust att tala om konkreta ting, denna oförmåga att få ut något av vad de såg omkring sig, denna blindhet och dövhet; deras egenskap av människor som hade fått sin lapp, sitt fack och var färdiga”.

Därför är det här en bok som verkligen förtjänar en mer framskjuten plats, inte bara vart fyrtionde år. Gunnar D Hansson talade om begreppet ”kanonmaximalism” när han föreläste i Kungsbacka för IB-lärare för ett par år sedan, och jag tror att det är exakt den här typen av böcker han då tänker på. Trist nog lär den inte hamna på den gymnasiekanon som våra politiker vill införa, men det kan väl en och annan bångstyrig lärare ändra på.

Karlzén lever och skriver i full lojalitet med ungdomen, åren kring 20, och vet mycket väl vad som väntar: ”försiktighet, pliktkänsla, gråhet, självtillräcklighet, småskurenhet, fantasilöshet”. Därför blir hans bok ett försvar, ett försök att hålla allt detta ifrån sig. Det lyckas han djävligt bra med, kan jag säga.

7 kommentarer:

  1. Broder - jag håller med. Nu borde du skriva ett likadant inlägg om en annan 40-årig bok: Erik Beckmans Varifrån dom observeras. - En bok som visar att modernismen inte kommit mycket längre än den hade gjort 1966! / Hälsningar Stewe

    SvaraRadera
  2. Jo, jag läste Beckmans samlade dikter för rätt länge sen: http://bernur.blogg.se/2007/march/my-nose-is-bleeding-from-rubbing-it-in2007-03-26-1.html Jag är lite ambivalent till EB. Eller var, eller kommer att bli!

    SvaraRadera
  3. Ah, äntligen någon som skriver om Karlzén. För några år sedan samlade jag på mig i princip alla hans böcker. Fastnade särskilt för Så gör man inte samt oavslutade Råttan. Även essäerna i Memoarer från bokrummet och Bokgranskaren är bra. Där skriver han intressant om bortglömda typer som Tage Aurell och Irja Browallius så att man blir sugen på att kolla upp dem. Funderar lite på om det möjligen finns någon likhet mellan Karlzén och Arne Sand men har inte gjort någon djupare analys...

    SvaraRadera
  4. Du uppmärksammar en av våra bästa stilister. Det ska du ha tack för.

    SvaraRadera
  5. Du uppmärksammar en av våra bästa stilister. Det ska du ha tack för.

    SvaraRadera
  6. Tack! Det är bara ett nöje att läsa honom. Lustigt nog nämner jag Karlzén i en recension som går in i tidningen på måndag.

    SvaraRadera
  7. Såå intressant läsning! Denne fantastiske man hade jag som lärare i svenska på småskollärarseminariet i Lycksele året innan han gick bort. En exotisk fågel i den miljön. Den ende intressante läraren där, som jag också fick privilegiet att träffa privat (även om sådant förstås var förbjudet i skolans stadgar.) Jag hittade denna blogg eftersom jag håller på med en roman som utspelas i och kring min seminarietid, där John Karlzén betydde mycket för att jag skulle uthärda vistelsen i Lycksele. Ska nu läsa "Så gör man inte". Önskar att jag känt till den på den tiden det begav sig.
    Ingegärd Sundell

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.