När Morrissey på
en av sina låtar från sista skivan ”Years of Refusal” sjunger
”Life is nothing much to lose” är det lätt att uppfatta det som
den yttersta pessimismen. Raden är lånad från en av A.E. Housmans
dikter, och låten handlar om en kvinna som dränker sig. Döden som
det enda alternativet när livet ändå inte är något att ha.
Så koncist kan
också E.M. Ciorans filosofi summeras: livet är för djävligt, man
gör bäst i att dö. Självmordet är en av de fyra hörnstenarna i
hans filosofi, tillsammans med sömnlösheten, samhällets förfall,
och just livets meningslöshet. Åtminstone summerar Tobias Dahlkvist
Ciorans skriftliga gärning sålunda, i sin nya bok Eremiten i
Paris. Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst
(ellerströms). Det M. som ingår i författarnamnet var ett
redundant tillägg, och Dahlkvist väljer att ge honom ett enkelt
förnamn.
Det har dryftats om
konst i sig ens kan vara pessimistisk. I själva skrivandet
underkänns ju det lönlösa: för den som skriver har ju slutat ge
upp. Den som skriver kommunicerar. Och det gör Cioran förstås,
skriver böcker som blir lästa, och som han vill ska bli lästa. Så
givetvis även i Sverige, där fem av hans böcker har översatts (av
fem helt olika översättare, kan tilläggas). Vi har på svenska
blott ”en stympad Cioran”, med Dahlkvists egna ord, så en
introduktion av det här slaget är mer än välkommen.
Att gå under
beteckningen misantrop är inte heller något som görs ostraffat.
Svenska intellektuella är kvicka på att upptäcka det som är
farligt, umgås gärna med det subversiva – så länge det sker på
avstånd. Cioran fyller gärningsmannaprofilen exakt: han tjatar om
självmordet så att det blir parodiskt, så att man som läsare
tycker att han borde ha gjort slag i saken någon gång. (Han dog i
hutlöst hög ålder 1995, efter att ha varit Alzheimers fånge i
några år.)
Men Dahlkvists bok
är ett projekt som vill visa poängen bakom Ciorans resonemang om
den frivilliga döden som något som gör självmordet överflödigt.
Överhuvudtaget är hans bok rik på resonemang, och gör sig väl
skyldig till både upprepning av argument och en och annan tautologi
i stilen: ”Också i Ciorans skrifter fyller alltså anekdoterna en
viktig funktion”.
Det främsta syftet
är att visa hur pessimismen blir en levnadskonst, som titeln
indikerar, alltså hur det skrivna ska tillämpas. Det görs genom
att eftertryckligt visa att för Cioran själv gällde inte i första
hand det filosofen skriver, utan hur han har levt. Barn gör inte som
föräldern säger, utan hur föräldern gör – har det sagts, och
något liknande gäller för Ciorans bedömning, som förlitar sig
mer på etik än estetik. Liksom många andra författare med stark
stil föraktar han stilen, ser den som enbart ett maner, en jargong,
en inlärd terminologi.
Det är en ojämnt
skriven bok, som bara duttar med några av de intressantaste
spörsmålen. Varför så lite om Ciorans humor, till exempel? Cioran
är ju jätterolig att läsa – få författare gör mig på lika
gott humör, det skulle då vara Beckett, Gombrovicz, Kafka,
Bernhard, genomgående författare som brukar räknas till
dysterkvistarna. Hur kan det komma sig?
Är det ursinnet som
gör dem roliga? Den rasande Basil Fawlty är rolig, och nog finns
det något av den koleriske hotellföreståndaren hos Cioran. Leif
Nylén skrev i DN när den första boken på svenska utgavs 1986, att
man borde läsa honom bokstavlig, för annars blir det ”fråga om
en konventionell eller konventionaliserande läsart – en som bryter
udden av det verkligt utmanande i Ciorans nihilism och gör den
bottenlösa hädelsen till bildad konversation. Salongskonst: alla
förstår och alla är överens om att klia varandras ensamhet och
förtvivlan på ryggen.”
Men det vore
orättvist att gå förbi de förtjänster som Dahlkvists bok har,
nämligen att han visar hur Cioran gör sig själv till material i
sina aforistiska böcker, genom att anknyta till anekdoten. I stället
för att diskutera förtvivlan som idé skriver han om sin
förtvivlan. Teorin ersätts av praktiken. Samtidigt är det här ett
resonemang som underkänner den som inte har de personliga
erfarenheterna, och det är inte svårt att föreställa sig Cioran
nicka uppmuntrande åt Lidija Praizovic när hon menar att ingen som
inte själv personligen har upplevt ett strukturellt utanförskap har
rätt att skriva om ämnet.
Cioran hade
personliga erfarenheter av fascismen, genom att han var mer eller
mindre aktiv deltagare i det ”Järngardet” som var den rumänska
nationalistiska antisemitiska rörelsen. Han skrev också beundrande
om Hitler, och i boken Schimbarea la faţă
a României (Rumäniens transfiguration) skissar han upp en
tänkbar framtid för sitt hemland, där han manar fram en vision av
Rumänien som ett storland intill Tyskland.
Sedan sticker han
till Frankrike, blir kvar där, och skriver på franska. Han umgås
en längre tid med Beckett, tilldelas en massa priser för sina
böcker, men tackar kategoriskt nej. Går det att förstå eller
avfärda fascinationen för Hitler och fascismen hos den unge Cioran?
Här rör det sig om
en konsekvent tänkare, som i tjuogårsåldern skrev sin första bok
På förtvivlans krön, där hans filosofiska huvudspår redan
är utprickat. Nog försöker Dahlkvist ändå visa hur Cioran varnar
för fanatism i andra sammanhang, och redogör för vissa av
konsekvenserna av det destruktiva tänkandet.
Det är också
tänkbart att skepticismen blev motdraget för att bekämpa
fanatismen hos sig själv. Tvivlet och nejsägandet är vad Cioran
håller fram i sina totalt negativa böcker. Att ha misslyckandet som
ideal är en paradox, något Dahlkvist uppehåller sig länge vid,
och han har också en lång utläggning om pessimismens historia, där
han blir lite för mycket idéhistoriker.
Hellre än pessimist
såg sig Cioran mer som nihilist. Det är inte heller klarlagt om han
verkligen skriver för att lindra plågan, eller för att hålla den
vid liv. Dahlkvist lutar åt det förstnämnda, men det finns ett
drag av masochism också i Ciorans böcker, som gärna hade fått bli
mer grundligt genomgått, liksom han bara nuddar vid att vi har att
göra med en författare som är förfaren i konsten att föreställa
sig, att han i hög grad skapar sin persona, ”Emil Cioran”.
Ett annat ord för
de anekdoter som Cioran värderar så högt är förstås skvaller,
och han gör stor sak av vad tidigare kolleger sagt och gjort i högre
grad än vad de skrivit. På ett sätt har han givetvis rätt:
medlidande kostar ingenting, och hyckleriet är skickligt på att
gömma sig.
Dahlkvist har
tidigare skrivit om bland andra Nietzsche, Leopardi och Ekelund – i
synnerhet de två sistnämnda är tämligen dystra författare,
liksom Cioran. Men det som i högre grad sammanfogar de han skriver
om är det fragmentariska tänkandet, det tänkande som presenteras i
blixtbelysning. Det var inte Nietzsche som uppfann aforismen, men han
visade dess konstnärliga kraft i högre grad än någon annan.
Och jag vänder
gärna på inledningens fråga om konst kan vara pessimistisk. Jag
skulle lika gärna kunna säga att all konst är pessimistisk – den
vet sina begränsade förutsättningar att nå fram till någon som
förstår, att den snarare får räkna med mer eller mindre medvetna
felläsningar. Det gäller i hög grad för Cioran, där man frestas
säga att både hans fans och förtalare har lika fel i sin
bedömning.
Måste skriva en helt kort sak här med. Hans "nya" namn tror jag att Dahlqvist helt har missuppfattat. Rumänska litteraturhistoriker säger att hans E.M. inte har det minsta med födelsenamnet att göra, utan att det är en hylling till en annan författare han högaktade, nämligen E.M. Forster. Nå, det kanske är fel, men när jag fick boken reagerade jag direkt på att han kallas Emil Cioran på omslaget.
SvaraRaderaEtt ps om namnfrågan: jag har idag fått den utredd för mig och vet därför att författaren tar upp saken i sin bok (som jag alltså inte läst särskilt långt i). Fick också uppgiften att det i moderna utgåvor av hans verk endast står Cioran. Ack, det är svårt att hålla alla bollar i luften när man en gång får lära sig skriva E.M. Cioran och dessutom känner till historien med Forster (som författaren, vad jag förstår, bekräftar i sin bok).
SvaraRaderaInget av detta förtar dock faktum: Cioran är lika nödvändig och viktig för mig, som vattnet jag dricker.
Jo, det tas upp i boken, att det kan ha med E.M. Forster att göra. Men det är lite förvirrande av Dahlkvist att kalla honom "Emil Cioran" när det är E.M. som är etablerat, och står som författarnamn på hans böcker.
SvaraRaderaEn bok om T.S. Eliot skulle väl inte kalla honom Tom, som hans vänner gjorde? Eller en bok om Yeats. Bill?