Prinsessdramer, Elfriede Jelinek

Att Elfriede Jelinek fick Nobelpriset var en välsignelse, ett av 2000-talets bästa beslut. Annars hade hon förmodligen fortsatt vara en obskyr författare – när jag samma dag fick tag på Lust på skolbiblioteket sa bibliotekarien stolt att vår skola var en av två skolor i hela landet som hade någon bok av henne.

Nåväl, nog är hon tillbaka i det bortglömda rike där hon härskade innan priset. Att förlaget Atrium i våras modigt nog gav ut boken Prinsessdramer föranledde bara Svd att recensera. Modigt – ja, för bokförlagen är lika rädda för att ge ut dramatik som för att ge ut novellsamlingar.

Prinsessdramer spelades på Galeasen hösten när Jelinek fick Nobelpriset – jag minns den alltid underskattade Ingela Olsson, och att en del roller gick till Jackie Kennedy och Sylvia Plath – långa monologer, ibland monotont, ibland brännande. I den här utgåvan, översatt av Magnus Lindman som också skrivit ett effektivt förord, kompletteras de fem pjäserna med ett efterord där Jelinek diskuterar prinsessan Diana som ytterligare en förlorad prinsessa. Lady Diana som fånge i myten, som hennes namn antyder (ironin i att jaktens gudinna jagades till döds).

Och Jelineks dramatik måste ju läsas, inte bara höras. Den bygger så mycket på ett språkligt överfall, med en rikedom på intertextualitet, fraser från olika håll som inte fogas in utan trycks in, vårdslöst och ohämmat. Det är det osmidigt skrivna som Jelinek söker upp, för som hon själv låter Rosamunde säga i en av dramerna: ”Det vackra finns ju inte. Det vackra finns ju slutgiltigt inte alls.”

Pjäserna i sig handlar om våldet, tillståndet mellan att vara levande eller död – eller bådadera – och även vara fången, kringskuren alla möjligheter. Gemensamt för kvinnorna är att de omges av något Jelinek kallar ”väggen”, utifrån landsmannen Marlen Hausshofers kusliga roman med samma namn. Ett skydd som omringar, som Rosamunde också säger.

När Jelinek skriver befinner sig verkligheten på två plan: ett strikt, allvarligt, sammanbitet – och ett kaxigt, nonchalant, lättsamt. Det är i brytpunkten mellan dessa hennes böcker blir intressanta. Ser man bara det ena planet hittar man nog bara uselhet. I pjäsen om Jackie Kennedy/Onassis är detta synnerligen framträdande, alltså konflikten mellan det hårda och det lätta. I hennes monolog är det ursinnet som råder, men hon låter ömheten sippra in, och när hon talar om Marilyn Monroe gör hon det med hälften svartsjuka och hälften solidaritet. Hon ser Marilyn som ljuset: ”Inget är mer sårbart än ljuset. Ett tryck på knappen och det är borta. Men mörkret består, varje dag kommer ju natten.”

Med den här boken påminns vi också om vad teater är: den yttersta koncentrationen, som inte går att hitta någon annanstans. Jo, på idrottsarenorna, om vi ids bry oss om sådant. Det är den där avgörande känslan att det som sker inte får störas. Därför skådespelarens ilska när någon hostar – och Messis uppgivna blick när någon dåre stormar planen: han borde slå idioten på käften.

I Jelineks associationsbanor finns en direkthet som nog får sägas vara unik. Orden hakar i varandra, som sagt inte utan att dölja sin klumpighet, sin obekvämlighet. Men det viktiga med hennes böcker är att de flyttar fram positionerna för hur man får och kan skriva, och visar att det är viktigt att upprätta motröster. Och hennes röst stör, utan att be om ursäkt för det.