I sin nya bok
skriver Thomas Nydahl vidare på ett tema som han undersökt i några
tidigare böcker, islamiseringens inflytande på västerlandet.
Medborgaren, makten och moskén ges ut av förlaget Vaka över
ensamheten, med samma namn som hans blogg. Mycket av materialet till
denna bok är också hämtat därifrån, liksom några texter som har
sitt ursprung i tidigare böcker, en av dem från en bok som gavs ut
så sent som i fjol, Black Country.
Jag tror att det är
så här: Nydahl är en sträng herre, och det har gett honom
åtskilliga fiender, som plockar enkla poäng i att likställa hans
texter med nationalism. Den här strängheten får man lov att
acceptera om man ska bemöda sig att läsa. I flera år har han nu
varnat för islamiseringens konsekvenser, varit en av ytterst få som
har tagit i detta kontroversiella ämne.
Liksom vi har kunnat
följa hur den arabiska våren byttes ut i bister höst, med allt
större inskränkningar för invånarna, liksom ett bevis på att
optimismen aldrig får sista ordet. Den kvävs av egoismen, av
traditionen, av makten. Denna makt som Nydahl skriver i polemik mot,
denna makt som bygger på vidskepelse och fördom, ren och skär
okunskap eller rentav idioti. Det är upplysningens ideal som Nydahl
ställer sig i tjänst hos, och då duger det inte för
meningsmotståndare att svepa fram rasistkortet. Upplysningens ideal
ser bara människans bästa, och ser framför allt bara människor,
där andra ser problem.
Med en första resa
till Libyen i tidigt 80-tal är Nydahl rejält insatt i sitt ämne:
han är beläst, och gör mycket av sin läsning när han korthugget
och med analysen som verktyg redogör för den viktiga litteraturen i
ämnet. Flera av texterna här är renodlade recensioner, och de
delar utrymme med krönikor av mer eller mindre personlig karaktär.
Nydahl skriver subjektivt, och visar att det subjektiva är det rätta
i en så starkt politisk text.
Därför är det
också viktigt att ställa sig fri från alla ismer. Nydahl vet vad
det kostar att vara slav under en åsikt – han redovisar
öppenhjärtigt sin brytning med kommunismen – och även vad det
kostar att hålla sig ren från samtidens skval. Han skriver ofta i
skärningspunkten mellan hetsigheten och eftertänksamheten, något
som får texterna att laddas med lika mycket patos som logos.
Jag är enig i
mycket, men skulle kunna gå lite längre. Religionen har aldrig
hjälpt någon människa på riktigt; det är tron på något
hinsides som har orsakat mest skada på jorden. Det är ju
fullkomligt otänkbart att vi skulle leva vidare efter döden, och
därför har vi inget annat att göra än att ta hand om oss som
råkar leva här samtidigt, vi som bara råkar befinna oss på jorden
samtidigt. Vi måste acceptera att livet är kort, att vi inte har
råd att ödsla energin på hat.
Det är alltid
uppfordrande att läsa Nydahl, något som har med strängheten att
göra. Men ofta också ett uppvaknande. Här får vi till exempel en
förklaring till hur så många greker röstade på Gyllene gryning,
något som upprört många svenska kommentatorer: de satsar stort på
välgörenhet och folket i Grekland ser dem som de ansvarstagande
politikerna när de andra sviker. Här finns en parallell till
Nazi-Tyskland, och det vore på sin plats för många krönikörer att sluta bli så
förvånade.
Tystnaden kring
muslimsk kriminalitet upplever Nydahl som ett tecken på
beröringsskräck. Svenska medier är livrädda för associationer
som kan misstolkas. Men alternativet är väl ändå värre: ”Det
är i detaljerna vi ser konturerna av helheten. De enskilda
händelserna är inte 'isolerade' (vilket man i Sverige brukar
använda som ett argument), de utgör alla exempel på hur den
islamiska kulturens järnhand ser ut, den järnhand som kan krossa
demokratin om vi inte agerar.”
Går han för långt?
Det vet vi inte förrän det har blivit för sent. Som han visar har
det blivit mer kutym i Sverige att angripa kristendomen än islam.
Med sin bok visar Nydahl att vi måste fortsätta ifrågasätta det
som är fel – vi måste fortsätta värna de demokratiska
värderingarna, till vilket pris som helst. Med Ciorans ord: ”Man
är en demokrat av förnuftet”. (Titeln på Nydahls blogg är
hämtat från Cioran.)
Medan jag läser
Nydahls bok hör jag om den 24-årig norska kvinnan som blev
våldtagen i Dubai, men när hon anmälde brottet till polisen själv
hamnade i häkte, och dömdes till ett år och fyra månader i
fängelse, en dom som sedan upphävdes.
Väl formulerat kring en viktig bok som på allvar tar sig an ett mycket kontroversiellt ämne!
SvaraRaderaTack!
SvaraRadera