När jag var i
Stockholm förra helgen sa jag till taxichauffören att jag kom från
Jönköping, och gjorde mig beredd på de vanliga skämten om
”Sveriges Jerusalem”, men i stället bad han mig gissa på en
svensk film. ”Gränna, du vet”, sa han. Aha, sa jag, Ingmar
Bergman?
Exakt:
Smultronstället, och bensinmacken, Max von Sydow där utanför
Gränna. Det var då en djävla association, sa jag, men han log
bara, och sedan pratade vi om alla Iron Maiden-fans som gjorde sig
synliga inför kvällens konsert, och gnällde unisont över att
behöva jobba inomhus en så solig dag, fast det nog var mest jag som
gnällde.
I Björn Gustavssons
nya diktsamling på förlaget Megamanus handlar det om mycket, något
som redan titeln indikerar: Allting är så mycket mer än det är.
Och däribland när huvudpersonerna i Smultronstället rastade
på vägen mot Lund, utanför Gränna. Ett sådant sammanträffande
ändå. Här får Huskvarna finna sig i att kallas ”landets mest
anonyma stad”.
Men det handlar
förstås om så mycket annat i den här boken, bland annat en längre
biografisk svit som redogör för Esaias Tegnérs kärleksmödor, med
kollegan Geijers obetalbara omödme: ”allt vad han sade blänkte”.
Kanske ändå den mest definitiva definitionen av geniet.
Här återfinns 67
dikter av kortare eller längre karaktär, där Gustavsson varvar
poesi med essä. Jag uppfattar titeln positivt, som fullständigt sann
– världen innehåller verkligen alltid mer än vi tror eller
uppfattar – men också omöjlig. Det är en paradox, eftersom vi
inte klarar av att upptäcka den där extra dimensionen. Om vi inte
är, som Tegnér, ett geni, eller galen – något han också lär ha
blivit, även om det är relativt omtvistat.
Gustavsson förevisar
också en något yrvaken blick på samtiden, detta konstiga som omger
oss, detta som vi inte förstår. Känslan av att det här är väl
inte vår värld, som vi känner till den? På sätt och vis saknar
boken något som håller samman de spretande intrycken, även om det
i de enstaka dikterna finns en koncentration. Det handlar om musik,
alltid klassisk, det handlar om van Gogh, det handlar om global
uppvärmning: ”Vi färdas mot stupet och blundar”,
utskrivet i en kursivering som gör raden både teatralisk och
allvarligt manande, ett nödrop som når fram.
I dikterna finns
också en tvärhet som måste vara medveten, en ovilja att liksom
landa på fötterna. Det är ett skrivande som påminner om den konst
Gustavsson skriver om, alltså en konst som tar de oväntade stegen,
som inte nöjer sig med att vila i det trygga. Då kan metaforerna
bli bitande, även om de i värsta fall påminner för mycket om
Tranströmer – men det är kanske Tranströmers eget fel, att han
annekterat metaforen i svenskt språkbruk för många generationer
framåt.
I några rolldikter
visar Gustavsson också fin inlevelse i andra levnadsöden, och
skapar ett polyfont utsnitt av världen. Paradoxen blir ett
spänningsfält, en katalysator för de bästa dikterna i samlingen,
som åtminstone för mig utgörs av några av de kortare, med
insikter som att ”kärleken är stormögat” och att ”[d]et
finns i alla avgrunder en himmel”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.