Införsel, Petra Mölstad

I går skrev Nathan Sachar en osedvanligt korkad krönika i DN, om att orsaken till psykisk ohälsa hos dagens unga är att de är otacksammare och dummare än förr, något som delvis beror på att skolan för drygt femtio år sedan var jämlik. Tillåt mig betvivla att skolan var jämlik 1960. Tillåt mig också att ifrågasätta hans slutsatser om psykisk ohälsa: enligt forskning använder hjärnan 90 % av sin kapacitet till att bearbeta sinnesintryck. På 60-talet var denna information något mer asketisk än den är i dagsläget. Vi bombarderas av intryck, ljud, bilder och ord, och somligas hjärna klarar inte av att sortera, vet inte vad som är viktigt. Och hjärnan får inte vila heller, sysselsatt som den är med nya intryck hela tiden, vid datorn, vid den smarta telefonen, vid läsplattan.

Nu har jag läst en ovanlig diktsamling av Petra Mölstad, utgiven på Förlaget Glas, en kvadratisk bok som heter Införsel. Det handlar mycket riktigt om information som väller fram, en bombmatta av formuleringar, av intryck. Världen är ju full av brus, språk som förs in i vår existens: uttryck som vi inte vet varifrån de kommer. Citat, klyschor, fraser som gör sig hörda.

Poesin är ju platsen för språkliga påhitt, och du kan invända att ”ovanlig”, det är ju all poesi. Eller så har ovanligheten blivit norm, så pass att du blir lite blasé, tycker att det där ska väl inte imponera på mig …

I Mölstads bok är det som att orden fastnar – uppför sig helt annorlunda än de brukar, börjar revoltera mot ordningen. Orden byter plats, liknar felhörningar, så där kan man väl inte säga? Vi förefaller leva i idyllen, men något har införts – något som infiltrerar och fördärvar. I den här boken verkar det vara unga glin med uppsåtet att sabotera. Mölstad skriver registrerande, med ursinnet hårt tuktat. Hennes bok är en uppvisning i hur hårda känslor ska hållas tillbaka, för att ge ett mer distinkt intryck.

Och nog är det en distinkt bok. Till viss del påminner den om – eller, jag menar, jag påminns om (här ska inga mästrande slutsatser dras) – Lars Noréns ordrika ikonoklastiska diktsamlingar från 60-talet, men även Frostensons rika böcker från åren kring 1990, i synnerhet Joner. Ja, även här en fascination för det otäcka, för våldet, allt nedtecknat med det kärva tonfallet, det grovhuggna.

Distinkt – och samtidigt en gnutta banalt, hur medvetet det än må vara. Mölstad leker med klichéerna, sådant som fastnar, som tar sig förbi den där perceptionen, den övervakande instansen som finns i den grå materian. Det blir fyndigt – men är det poesi? Enstaka bra dikter sticker ut, här inledningen till ”hävd”:

”Syr ihop siameser. En efter en. Sicksackar efter honom.

Ritar en karta på ryggen så hon aldrig hittar ut.

Det låter om ögonfransarna. De rivs nu. Det kallas inte längre fjärilskyssar.

Kalkerar av orden exakt.

Hon sade inte nej högt.”

Så läser jag Införsel som rapporten från ett liv, från någons liv. Det är ibland vanvördigt skrivet, eller bara frimodigt. Kan vara svårt att upptäcka en egen röst – men det är också kanske meningen.