I sitt sommarprogram
från i somras berättade gitarristen Yngwie Malmsteen att han som
tonåring i Stockholm spelade in gitarrsolon i en studio och på
kvällarna lyssnade igenom dem på fel hastighet, för att lära sig
spela ännu snabbare nästa dag, och att det var så han utvecklade
sin teknik som kombinerar klassiska virtuoser som Bach och Paganini
med hårdrockgitarrister, främst Ritchie Blackmore från Deep Purple
och Rainbow. Frågor på det? Ja, tack! Till exempel: varför? Varför
anstränga sig för att spela så snabbt som möjligt?
Nåväl. Anders
Tengner, tidigare mest känd för att ha grillats i 15 minuter av
Siewert Öholm i ett av svt:s minst hedersamma ögonblick när den
80-talsfarliga och skadliga hårdrocken skulle avhandlas, har nu
skrivit en bok om gitarrfenomenet. Titeln är adekvat högtravande:
Yngwie J. Malmsteen. Såsom i himmelen, så ock på jorden.
Boken samlar ett
femtiotal intervjuobjekts minnesbilder, där främst 80-talet tar
plats. De senaste 20 åren i Malmsteens karriär har inte varit lika
färgstarka, och man får nog säga att succéerna har uteblivit, även
om han lär vara fortsatt stor i Japan. Malmsteen själv har avstått
från att bidraga, men med tanke på hur opersonligt hans
sommarprogram var är det nog ingen större brist – det har då
gett Tengner anledning att kalla boken ”den inofficiella
biografin”, vilket nog kan vara kommersiellt lämpligt.
Det är en
pretentiös bok, med ett författarfoto som verkar låna estetik från
Spinal Tap. Tengner är ingen Neil Strauss, utan ställer sig
konsekvent i bakgrunden och är anmärkningsvärt anonym i sitt sätt
att skriva historien om musikern som han både felaktigt och korrekt
kallar för Sveriges ”enda riktige rockstjärna”. Yngve
Lannerbäck föds 30 juni 1963, blir i viss mån uppmärksammad och
uppvaktad som Yngve Malmsten i Stockholm åren kring 1980, men
tröttnar på skivbolagens propåer att det ska vara svenska texter,
och flyttar som Yngwie Malmsteen till USA i februari 1983.
Tydligen är han
(minst) två personer, och Tengner är noga med att redovisa att han
minsann är intelligent. Men också dum. Och våldsam. Och arrogant.
Det mesta som sägs är ändå negativt, vilket kan ha att göra med
att de flesta som uttalar sig är f.d. Bandmedlemmar. Denna historia
bekräftas gång på gång, av samtliga som lättar sitt hjärta. Att
Tengner känt honom ända sedan åren i Stockholm verkar inte bidra
till något alls, ens när någon antyder ett gemensamt minne. ”Det
minns jag inte”, konstaterar Tengner då surt.
Vad får vi då
veta, förutom att Malmsteen har spelat gitarr tillsammans med sin
genres storheter, och dessutom med Kalle Moreaus så tidigt som 1992?
Jo, han slutade skolan i åttan (precis som Björn Borg), han har
röstat i det svenska valet en gång, på sossarna (han tillägnade
sitt album ”Trilogy” från 1986 den mördade Olof Palme, men det
nämner inte Tengner). Sverigedemokraterna skulle nog tycka att
Malmsteen inte är tillräckligt ”svensk” i sin gestik – Lex
Zlatan.
De olika upptågen
som skildras pendlar mellan stor komik och solkig misär, mestadels
det senare, faktiskt, med ändlösa strömmar av medlemsbyten i
banden, alkohol- och drogexcesser, och kraschade hotellrum,
äktenskap, etc – alla rockstjärneklichéer uppskruvade till max.
För allt som sker i Malmsteens liv, privat och yrkesmässigt, är ju
överdrivet och förstorat, som om begreppet måtta inte existerar.
En gång i slutet av 90-talet misstas han av några förvirrade fans
för Meat Loaf, men sedan han slutat med alkohol och droger verkar
han må bättre, och verkar ha slutat misshandla kvinnor, även om
det har skett på bekostnad av en hustru som beskrivs vara
diktatorisk.
Tengners bok säger
inte annat än att Malmsteen är ett förvuxet barn, som nog kan ha
sina goda sidor, men också sina onda sidor. Aldrig ställs de
riktigt intressanta frågorna, som den där inledande om vad
snabbheten varit bra för – för inte ens med hårdrocksmått kan
ju det Malmsteen har gjort någonsin kallas bra musik, eller
ens lyssningsbar. I dag, 5 december, släpps ännu en skiva –
”Spellbound”. En av låtarna heter ”Turbo Amadeus”.
Dåligt självförtroende
SvaraRaderaVill spela som Paganini
Det är väl kanske det två mest uppenbara svaren på din fråga om varför det var så viktigt för Yngve att bli snabbast
Allt behöver kanske inte skrivas på näsan
Ja, ungefär vad jag tänkte på också!
SvaraRadera