För omkring tio år
sedan hade jag ett av mitt livs mest förvånande läsupplevelser,
när jag läste Stewe Claesons roman om poeten Tegnér, Rönndruvan
glöder. Berättarrösten följde Esaias med ett sherryglas i
handen på en bjudning, och den förälskade poeten darrade av
förlägenhet och spillde några droppar på handryggen, och
plötsligt framstod han som så fruktansvärt mänsklig.
Giganten trippade ned från sin piedestal, tog plats bland de
dödliga.
Det var ett
litterärt skapelsearbete av nästan makalöst slag, och det är
relativt sällan jag upplever liknande mirakel: att en fiktiv
karaktär berör och blir verklighetsåtergiven på ett sätt som gör
intryck. Därför är det med stora förväntningar jag tar mig an
Claesons nya roman Den tjugotredje dikten.
På många plan är
det en blygsammare historia, som utspelar sig i ett arketypiskt
Sverige. Krister, femtio plus, upplever hur hans jobb håller på att
försvinna från honom (lämpligt nog arbetar han på posten).
Hustrun Siv har värk, barnen är utflyttade: dottern till Skåne,
sonen rentav utflugen, till Australien. De har inte mycket till
kontakt. Han träffar änklingen Erik, och en udda vänskap uppstår,
utifrån Eriks förtrogenhet i poeter som norrmannen Olav Hauge och
kinesen T'ao Ch'ien, även känd som Tao Quien och
Tao Yuanming.
Vad
som händer? Siv blir svartsjuk, givetvis, när maken tillbringar
allt mer tid hos den främmande mannen. En svensk Brokeback
Mountain? Minus sexet,
får man väl (tyvärr?) tillägga … Den här typen av vänskap är
troligen vanligare på film än i den så kallat riktiga världen,
och i romaner är det kanske ännu mer sällsynt, då det förefaller
sakna yttre dramatik. Men roman? Claeson väljer att ge boken
undertiteln ”Instruktion för överlevnad”, helt utan högtravande
undertoner.
Krister känner sig övergiven, bortslängd, och det finns onekligen
bäring för dessa tankar. Man behöver inte vara Göran Greider för
att tycka att Sverige håller på att nedmonteras. Landsbygden håller
ju på att bli det nedstängda Sverige. I den här delen av riket ska
förkortningen ”DD” utläsas Dala-Demokraten.
Det ska sägas att
det här är en ovanlig svensk roman (överlevnadsinstruktion). Ja,
men hur många gånger ska det behöva sägas? Det är kanske lite
för enkelt att häva ur sig att våra svenska författare skriver så
fantasilöst, ja – men då glömmer vi bort att på senare år har
fått några romaner som verkligen tar ut svängarna, och i synnerhet
den historiska romanen har vitaliserats av böcker som Malte Perssons
Edelcrantz förbindelser, Eva-Marie Liffners Lacrimosa
och Carl-Michael Edenborgs Mitt grymma öde.
På vilket sätt är
Den tjugotredje dikten annorlunda? Den rättar in sig efter
ett väldigt otidsenligt tempo, där den helt bromsar in förloppet.
Karaktärerna är nästan provocerande alldagliga. Sågverksorten
befinner sig i en tid som helt har stannat av, och det förmedlas på
ett väldigt konkret sätt. Tiden är verkligen död. Men att
dessa två män i medelåldern diskuterar poesi, det är i sig också
provocerande ovanligt.
Krister blir trots
detta den typiske svensken, eller kanske mer den typiske svenske
mannen, som passivt betraktar försvinnandet. Hustrun tar del av vad
som sker på orten, men han kurar ihop sig i sin tillräcklighet. Och
hans erfarenheter delas av andra, när Claeson visar hur han blir
delaktig i ett större sammanhang.
Erik Mattsson och
Krister Hermansson, namnen låter som två nästan-anagram. Eriks
definition av filosofi lånar Emily Dickinsons snillrikt enkla
uppfattning om vad som är poesi: det är en fysisk erinring (Peter
Englund demonstrerade förra hösten detta, här han redogjorde för
hur hårstråna på hela kroppen lyftes när han lyssnade på en
uppläsning av Stagnelius dikt "Farväl till livet"). Annars är väl det ideal som Eriks
poeter, kinesen och norrmannen, något som från svenskt håll mest
har delgetts oss av Vilhelm Ekelund.
Och Claeson är
suverän på att lyckas gestalta det mänskliga hos sina påhittade
figurer, vare sig de heter Esaias Tegnér eller Krister Hermansson.
En scen i början kan räcka som exempel, när han diskuterar sin
nyfunna vän med hustrun, och de talar om efternamnet. Han rör sig
mot köket – allt i den här romanen sker med den sävlighet som
man nog bara finner i det egentliga Sverige, på landsorten – och
först där, med händerna i diskvattnet (lika närvarande som Esaias
sherrydroppar), slår det honom att det är något skumt med det där
namnet. En mindre förfaren romanförfattare skulle så klart låta
parets dialog försiggå i ett tidigare skede.
Den så kallade
verkligheten innehåller ett överflöd av L'esprit de l'escalier,
medan den genomsnittlige romanförfattaren har desto mer bråttom att
redogöra för rapp dialog, där svar omedelbart ges på tal. Claeson
må skriva en förrädiskt enkel prosa, men någon genomsnittlig
författare är han icke. Här finns också några lysande exempel på
riktigt trovärdig dialog, utan att det blir besvärande
demonstrativt. Så här talar den smått försmådda hustrun Siv till
Krister: ”Fast det är olikt dig. Att du bryr dig, menar jag, om
någon annan menar jag, än mig alltså.”
Den tjugotredje
dikten är en blygsam roman, en novell-historia som visar sig
hålla för sitt större sammanhang. När Erik och Krister sitter och
översätter kinesens tjugotredje dikt, med hjälp av engelska, tyska
och franska översättningar, då är det svårt att neka sig själv
ett saligt leende under läsningen, där man sitter och kikar över
axeln på dessa besynnerliga men välbekanta män.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.