Det mesta jag har
läst om Göran Sonnevis nya diktbok Bok utan namn är att den
är tjock och tung, och det får jag väl själv också konstatera,
att tyngden åtminstone känns efter läsningen, att jag inte har
utfört så mycket styrketräning sedan jag senast besökte ett gym
(1995?).
Den är omfångsrik,
men det har Sonnevi varit tidigare: han är det måttlösas poet, och
jag har varit fast sedan jag hörde honom läsa i ett radioprogram
för drygt tjugo år sedan, dikter ut den nyutkomna Trädet.
Han skriver fortfarande på sin säregna blandning av privata
dagboksanteckningar och hyperpoetiska sonetter (orimmade), med en
koncentration som aldrig viker. Som när han inleder med en andlöst
bra sonett av det slag som nog bara kan skrivas av Sonnevi, en ljus
blinkning i det mörka, med spatiösa luckor mellan orden.
När du läser
Sonnevi vet du genast, eller blir påmind om det: detta är poesi.
Att döpa sitt alster till Bok utan namn kan betyda två
saker: dels blygsamhet, att göra sig själv till Intet, och dels
stora pretentioner. Antingen anonymiteten och glömskan eller det
påträngande och större, den stora anspråkslösheten. Men jag
söker förgäves efter ett ”antingen eller” här; det är alltid
”både och”, eller det mer poetiska antingen antingen eller
eller.
Drygt hälften av
den drygt 800-sidiga boken utgörs ju av den långa dikten ”Disparata
sin nombre” (det namnlösa sprattet?), påbörjad redan 1957 och
avslutad 16 juli i år. Men Sonnevi skriver alltid på samma dikt,
samma dikt som friskt vågat och mer än hälften vunnet blandar
matematik, poesi, politik, religion, där han väver in
kärleksmönstret, ibland besynnerligt enkelt: ”Du bär ljus till
mig / varje dag / Varje dag / segrar ljuset över mörkret”.
Mörkret är hans
mest använda och mest framgångsrika trop, där själva
förhoppningen färgas eller svärtas: ”Hoppet är mycket mörkt”,
som en av lakonismerna lyder. Livet är ju ett spel mellan mörker
och ljus – annan filosofi eller metaforik behövs inte, än denna
växelverkan mellan de enda hållfasta antiteserna. Ett annat flitigt
använt ord är ”vidriga”, med tydlig bäring i den slutsats
Sonnevi redan 1965 drog om ”USA's vidriga krig” i Vietnam.
För Sonnevi är
transcendensen inte heller reducerad till ett flott ord, utan en
påtaglig närvaro av icke-befintlighet, den strävan livet borde
eller kan innehålla. Förvandlingsögonblicket – och om
Tranströmer är epifanins poet är förstås Sonnevi övergångens
poet, som ger ögonblick av stora möjligheter. Här finns också
makalösa vändningar – ibland mitt i raden, där saker ställs på
tvären. Då kan det vara som att läsa Emily Dickinson. Det betyder
att förbluffas, att följa poetens egen förbluffning, att han
häpnas över sig själv:
”Varthän?
In i mörkret
Varje människas Kontinuerligt Tills varje punkt också i
Intet
slår upp sitt öga
Och ser, ser Tills vi ser vårt seende Blint”.
Dickinson, ja –
men också något av Paul Celan, som Sonnevi har översatt: den där
korthugget sammanbitna tonen, som måste låta paradoxalt i den här
omfångsrika boken, som ju också är expansiv och expanderande, en
bok som rör sig och lever, i rader som är lika organiska och
gränslöst okontrollerade som hos Walt Whitman, den synbara
antitesen till Dickinson.
Han träffar Josef
Brodskij, den snillrike ryske poeten, som påstår att Palme för
honom reciterat ur minnet en av Pusjkins långa dikter – på ryska.
(Då slår mig en tanke: vad kan vår nuvarande statsminister
Reinfeldt tänkas recitera?) Brodskij är också provokatören som
kanske inte alltid ska tas på orden. Här finns också några möten
med T(omas) T(ranströmer) och M(onika), där det pratas en hel del
om svampar, rentav kantareller, vilket är lite roande den här
hösten då översättaren Göran Malmqvist blev så provocerad när
Li Li ersatte svampen med ”karameller” i sin
Tranströmer-översättning till kinesiska (men det var då ett
djävla tilltag). Men också några mer oväntade inslag, som en
referens till Metallicas ”Ride the Lightning”-skiva från 1984.
Sonnevis skrivande
bottnar alltid i rejäla känslor, oavsett om han skriver om folkmord
i Darfur och annorstädes, eller om egna tvivel och privat misär.
När han nämner att Nelly Sachs tyckte att hennes förtvivlan var
större än det i Auschwitz kan man tycka att hon överdriver – men
det är sofism att gradera privata känslor som är på liv och död:
”Skönheten föds / också i det hemska, är det hemska”.
Men Sonnevi är
också cerebral, och överdådet verkar på alla plan. För en mer
reguljär poet skulle nog den här boken utgöra ett slags ”Samlade
dikter”, men det går också att läsa den som Sonnevis livsverk –
att det är det här som är summeringen, där han samtalar med
tidigare egna böcker, där han citerar sig själv. Åldrandet
beskrivs ögonblicksgripande med den spontana förståelsen att det
kan vara för allra sista gången han läser Dostojevskijs Brott
och straff. Det blir en massiv bok, och jag kan tänka mig att
den nog stöter ifrån sig fler läsare än den bjuder in – för
många potentiella avskräcks nog av formatet (för att inte tala om
tyngden, som jag inbillar mig orsakat mitt nuvarande ryggskott). Det
är som om han själv vill förekomma eventuell kritik, när han
lakoniskt konstaterar på den åttahundrade sidan: ”Vem ska läsa
detta, frivilligt Och inte komma undan –”
Rörelsen mellan det
personliga och det allmänna är alltid intakt; det generella bryts
mot det privata och det unika. Så om Oceanen, Sonnevis sju år
gamla bok, var något man gärna sjönk ned i och försvann i, är
förstås Bok utan namn detta i ännu högre grad – en
fördubblad ocean. Med Pia Tafdrups snillrika liknelse är poeten
den som går på vattnet när hon skriver – och Sonnevi sjunker
aldrig, utan behåller alltid skärpan.
En skärpa som
vidrör mig, vidrör något inom mig. Orden – något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.