Rosenlarv håller på
att etablera sig som ett av de mest spännande av de små förlagen,
med utgivning av nästan genomgående starka förbisedda verk från
svensk litteratur från slutet av 1800- och början av 1900-talet,
böcker som råkar vara skrivna av kvinnor. I höst har de breddat
sin utgivning med den brutalt starka romanen Mumieland av Sara
Tuff Efrik.
Och så nu Maria
Margareta Österholms doktorsavhandling, som försvarades förra
fredagen: Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i
svenskspråkig prosa från 1980 till 2005 (här skulle förresten
Sara Tuss Efriks bok ha passat finemang). Ett kapitel ingick i annan
form i den antologi förlaget gav ut tidigare i höst, Queera läsningar. Nu har queer-ordet ersatts av ”skev”,
vilket nog är till sin fördel, hälsar språkpuristen inom mig.
Speciellt när hon gör det till ett verb, då hon beskriver
författare som skevar, och när hon själv skevar (texten), som hon
sammanfattar med att hon ”tagit upp ett flertal teorier och
tankespår som växt in i, genom och runt varandra för att skapa en
gyttrig, rhizomatisk och gurlesk skevteori”.
Redan då antologin
utkom gjordes jag nyfiken på Österholms spännande projekt, där
den uttalade ambitionen inte enbart handlar om att utforska det
skeva, utan att också skriva skevt. Det skeva begreppet hämtar hon
från Monika Fagerholms författarskap – en författare som hon
konsekvent lutar sig starkt mot, böcker som Diva och Den
amerikanska flickan. Österholms titel är också en parafras på
undertiteln till Diva. Andra författare som behandlas
någorlunda utförligt är Mare Kandre, Inger Edelfeldt, Maria Hede
och Berny Pålsson. Speciellt Kandre genomgås en suverän läsning.
Ja, så suverän att jag nästan önskar att hon hade gått något
steg ännu längre, i stället för att nöja sig med att kortfattat
hänvisa till exempel Doktor Jekyll och Mr Hyde och Angela
Carter, att hon kunde ha följt det spåret och fortsatt med Clarice
Lispectors vilda och skeva förvandlingsprosa.
I stället för den
gängse strukturen, med ett författarskap i taget, väljer Österholm
en tematisk disposition: hon vill helst ersätta genrebegreppet med
det öppnare ordet ”figuration”, och låter det som synes vara
hårklyveri (sofism, som det heter på akademikernas språk)
motiveras av att figurationen är mer tillåtande mot den här
litteraturens brist på enhetlighet.
En
gränsöverskridande och okontrollerad prosa, som i sig bildar en
utmaning för feministisk läsning. Det handlar om litterära
karaktärer som inte gärna uppför sig stereotypt. Här tillämpar
Österholm gurlesken, en underbar nybildning med många
konnotationer, skapad av poeten och kritikern Arielle Greenberg för
två år sedan, utifrån associationer till det karnivaliska, det
burleska, men även 90-talets Riot Grrrl-rörelse, samt det groteska.
Först på sidan 133
inleds själva avhandlingen, efter en kanske lite väl tilltagen
teoretisk runda, hur mycket jag än sympatiserar med exempelvis
Deleuzes rhizomatik och Kristevas abjekt. Första delen behandlar de
anorektiska skelettfåglarna, den andra de vildhetsbejakande
monsterflickorna som huserar i ”mittemellanförskapet” och sista
flickrumsiscensättningarnas dockexperiment (enbart att ta del av
kapitelrubrikerna är ett stort nöje).
Det måste
framhållas att Österholms stil är beundransvärd, att hon ständigt
håller läsarens intresse sysselsatt: det är långt ifrån den
sövande akademiska prosan, även om hon gjort eftergifter till
tillbörlig stringens och de sedvanliga redovisningarna av
forskningsmödorna. Men hon skriver personligt, och tassar inte fram
på tårna när hon griper sig an sitt ämne, utan det sker med
finess, fantasi, och hejdundrande engagemang. Hon skriver också
lekfullt och piggt – troligen är det här den första
vetenskapliga avhandlingen som innehåller ordet ”hen”, även om
jag inte är helt nöjd med hur det används här (det ersätter
snarare det redan existerade ”den” än ”han eller hon”).
I grunden utför hon
också en rejäl uppvärdering av de här böckerna, där med Svenska
Akademiens formulering ”den kvinnliga erfarenheten” aldrig setts
som normen: det saknas liksom böcker av typen ”Porträtt av
konstnären som ung flicka”. När Österholm redogör för de
negativa recensioner de här böckerna erhöll blir jag först
tveksam: stämmer det verkligen? Då slår det mig att det här var
för cirka tio år sedan oftast, och då recenserades dessa böcker
av manliga kritiker. Ser det inte annorlunda ut nu, att det finns
fler profilstarka kritiker som råkar vara kvinnor?
Genom att använda
skev i stället för queer mister ordet sin sexuella laddning,
vilket må vara förtjänstfullt för just den här studien, då
Österholm ibland skriver om prepubertala flickor. Det här är
tjejer som avviker mot normen, som avstår från att vara Fröken
Lagom – till förmån för Fröken Skev. Flickor som överdriver,
som är hämnings- och måttlösa, gränslösa och otyglade. Då blir
resultatet självmedvetna böcker som lägger sig nära parodin, men
där den livfulla fantasin blir något som jag mycket hellre föredrar
framför den annars förstelnade svenska prosan. Vi ska också komma
ihåg att det som kallas för ”orealistiskt” inte alltid beter
sig som sådant, utan bara väljer att följa andra lagar – här
handlar det ofta om relationer, om känslor, om integritet, och om
unga människors livsval, alltihop saker som jag uppfattar som högst
påtagliga och viktiga inslag i en människas utveckling.
Främst är
Österholms teori användbar, och min förhoppning är att det ska gå
att tillämpa hennes skeva blick också på annan litteratur – att
det här är en fruktbar väg att gå för en stagnerad
litteraturanalys.
I samma vecka denna spännande avhandling (tack för den fina recensionen här) och avhandlingen om Eyvind Johnson.
SvaraRaderaSvensk litteraturvetenskap i blomstring!
Jo, men så kan det nog vara. Själv har jag helt missat Eyvind Johnson-avhandlingen, trots att det alltså skedde på Umeå universitet, där ser man ...
SvaraRadera