Sidor

5 dec. 2012

Yngvwie J. Malmsteen. Såsom i himmelen, så ock på jorden, Anders Tengner


I sitt sommarprogram från i somras berättade gitarristen Yngwie Malmsteen att han som tonåring i Stockholm spelade in gitarrsolon i en studio och på kvällarna lyssnade igenom dem på fel hastighet, för att lära sig spela ännu snabbare nästa dag, och att det var så han utvecklade sin teknik som kombinerar klassiska virtuoser som Bach och Paganini med hårdrockgitarrister, främst Ritchie Blackmore från Deep Purple och Rainbow. Frågor på det? Ja, tack! Till exempel: varför? Varför anstränga sig för att spela så snabbt som möjligt?

Nåväl. Anders Tengner, tidigare mest känd för att ha grillats i 15 minuter av Siewert Öholm i ett av svt:s minst hedersamma ögonblick när den 80-talsfarliga och skadliga hårdrocken skulle avhandlas, har nu skrivit en bok om gitarrfenomenet. Titeln är adekvat högtravande: Yngwie J. Malmsteen. Såsom i himmelen, så ock på jorden.

Boken samlar ett femtiotal intervjuobjekts minnesbilder, där främst 80-talet tar plats. De senaste 20 åren i Malmsteens karriär har inte varit lika färgstarka, och man får nog säga att succéerna har uteblivit, även om han lär vara fortsatt stor i Japan. Malmsteen själv har avstått från att bidraga, men med tanke på hur opersonligt hans sommarprogram var är det nog ingen större brist – det har då gett Tengner anledning att kalla boken ”den inofficiella biografin”, vilket nog kan vara kommersiellt lämpligt.

Det är en pretentiös bok, med ett författarfoto som verkar låna estetik från Spinal Tap. Tengner är ingen Neil Strauss, utan ställer sig konsekvent i bakgrunden och är anmärkningsvärt anonym i sitt sätt att skriva historien om musikern som han både felaktigt och korrekt kallar för Sveriges ”enda riktige rockstjärna”. Yngve Lannerbäck föds 30 juni 1963, blir i viss mån uppmärksammad och uppvaktad som Yngve Malmsten i Stockholm åren kring 1980, men tröttnar på skivbolagens propåer att det ska vara svenska texter, och flyttar som Yngwie Malmsteen till USA i februari 1983.

Tydligen är han (minst) två personer, och Tengner är noga med att redovisa att han minsann är intelligent. Men också dum. Och våldsam. Och arrogant. Det mesta som sägs är ändå negativt, vilket kan ha att göra med att de flesta som uttalar sig är f.d. Bandmedlemmar. Denna historia bekräftas gång på gång, av samtliga som lättar sitt hjärta. Att Tengner känt honom ända sedan åren i Stockholm verkar inte bidra till något alls, ens när någon antyder ett gemensamt minne. ”Det minns jag inte”, konstaterar Tengner då surt.

Vad får vi då veta, förutom att Malmsteen har spelat gitarr tillsammans med sin genres storheter, och dessutom med Kalle Moreaus så tidigt som 1992? Jo, han slutade skolan i åttan (precis som Björn Borg), han har röstat i det svenska valet en gång, på sossarna (han tillägnade sitt album ”Trilogy” från 1986 den mördade Olof Palme, men det nämner inte Tengner). Sverigedemokraterna skulle nog tycka att Malmsteen inte är tillräckligt ”svensk” i sin gestik – Lex Zlatan.

De olika upptågen som skildras pendlar mellan stor komik och solkig misär, mestadels det senare, faktiskt, med ändlösa strömmar av medlemsbyten i banden, alkohol- och drogexcesser, och kraschade hotellrum, äktenskap, etc – alla rockstjärneklichéer uppskruvade till max. För allt som sker i Malmsteens liv, privat och yrkesmässigt, är ju överdrivet och förstorat, som om begreppet måtta inte existerar. En gång i slutet av 90-talet misstas han av några förvirrade fans för Meat Loaf, men sedan han slutat med alkohol och droger verkar han må bättre, och verkar ha slutat misshandla kvinnor, även om det har skett på bekostnad av en hustru som beskrivs vara diktatorisk.

Tengners bok säger inte annat än att Malmsteen är ett förvuxet barn, som nog kan ha sina goda sidor, men också sina onda sidor. Aldrig ställs de riktigt intressanta frågorna, som den där inledande om vad snabbheten varit bra för – för inte ens med hårdrocksmått kan ju det Malmsteen har gjort någonsin kallas bra musik, eller ens lyssningsbar. I dag, 5 december, släpps ännu en skiva – ”Spellbound”. En av låtarna heter ”Turbo Amadeus”.

2 kommentarer:

  1. Dåligt självförtroende
    Vill spela som Paganini

    Det är väl kanske det två mest uppenbara svaren på din fråga om varför det var så viktigt för Yngve att bli snabbast

    Allt behöver kanske inte skrivas på näsan

    SvaraRadera
  2. Ja, ungefär vad jag tänkte på också!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.