Det är då en
märklig bok han har skrivit, Gunnar Strandberg. Fast heter
den, och lånar titeln från huvudpersonens efternamn, den
världsberömda författaren, fast han heter Alexander Fasth.
Att en svensk roman låter en författare agera huvudperson, bara det
är märkligt, men det är ändå bara början för det här
ambitiösa projektet. Till det märkliga hör också att den endast
publiceras som e-bok.
Alexander Fasths son
Erik har begått självmord, och efter sju år åker han till Madrid
för att rensa ut dödsboet efter den döde sonen och konstnären.
Där konfronteras han av olika personer ur sitt förflutna – det
visar sig att Alexander tidigare pluggat och bott i Madrid, där
nästan hela romanen utspelar sig, där han också träffade Laura,
kvinnan som nu också är försvunnen och död. De träffas på
universitetet i Madrid hösten 1963, inleder ett kärleksförhållande
efter att ha avstyrt de katolska föräldrarnas invändningar.
Men det förflutna
är bara en skugga i Alexanders nutid, där han alltså säkrar spår
efter sonen, som han inte verkar ha haft någon bra relation med.
Strandbergs roman inleds med ett labyrintiskt motto från Wallace
Stevens: ”Den definitiva tron är att tro på en fiktion, som du
vet är en fiktion, och inte något annat. Den yttersta sanningen är
att veta att den är en fiktion och att du villigt tror på den.”
En hel del av den typen av vilseledande struktur tar han med sig in i
romanen.
Fast
innehåller gott om litterära referenser, motiverade av
huvudpersonens syssla, visst, men det är snarare konsten som har
fungerat som intertextuell källa, och i synnerhet Goyas berömda
svarta målningar, där bland de fjorton stycken den lugubra
”Saturnus förtär sin son” ingår, men också ”Häxsabbat”,
en målning som i tjugonde kapitlet bokstavligen kommer till liv när
Alexander på Museo del Prado våldtas av figurerna därifrån, mer
eller mindre. Där släpps häxkrafterna loss.
Ja, det är ett udda
inslag, men inspirationen från konsten delges också på mer subtila
plan, när Strandberg skriver en prosa som är liknelsetät och
adjektivtjock, ibland kanske lite väl förtjust i liknelsen som
sådan: ”kragen på den vita Oxfordskjortan hängde slappt som ett
för stort hundhalsband runt hans veka nacke […] skammen störtade
över honom som ett nät av kedjor från taket”. Ofta tycker jag
ändå om liknelserna, tycker att de fyller sin funktion och fungerar
för att de på något sätt verkar bearbetas i författarens
(Alexanders) huvud mer än i Strandbergs. Men mest för att det är
ett skrivande som imiterar målningens teknik, ett skrivande som
täcker och fyller i.
Vad som är sant och
icke sant är till stor del fördolt för Alexander, och vi som läser
delar hans förvirring: det här är en bok som det inte lönar sig
att återge händelseförloppet, då detta bygger på att det
successivt avtäcks. Men som narrativ struktur fungerar fantasin, och
det kan förklara de stundtals oförklarliga inslagen. Hans värld
ligger fasligt nära psykosen, nära vansinnet.
Här finns samtidigt
en hel del sunda och kloka betraktelser, som när Alexander arbetar
som den författare han är och noterar hur den femtiofemåriga Lisa
försöker hålla fast vid sin ungdom med hjälp av ett ungdomligt
språkbruk, men också gripande scener, när Alexander förgäves
vill tvinga ögonen att släppa fram tårar över den döde sonen.
Antingen har hans sorg satts på stand by, eller så är han bara en
osympatisk protagonist. Provocerande nog bränner han böcker, noga
utvalda delar ur Eriks bibliotek (Harry Potter, Tolkien, Goethe –
vi ska inte missa Fasts namnlikhet med Faust – och häpnadsväckande
nog Coleridge!).
Fast kan också
associeras till engelskans ord för snabbhet, något som kan vara
ironiskt uppfattat, då romanens tempo är präglat av tålamod,
besinning. Men, om vi håller oss till svenskan – för mig är
ordet ”fast” mindre kopplat till ordet för bestämdhet, och inte
heller till att vara infångad, utan snarare till invändningen,
synonymen till ”men”. Ofta som enskilt ord i en mening. Fast!
Mest tycker jag ändå
att det är ett äventyr att följa Alexanders detektivarbete. Att
säga att Fast är en deckare vore kanske att häda, men den
innehåller dess inslag av mystik och gåtfullhet, en problemlösning.
Han är också en fascinerande figur, långt ifrån genuint sympatisk
och rekorderlig, som vi vant oss att få våra svenska romanfigurer
serverade. Han nedstiger i ett slags Hades, kan sägas, möter
demoner, djävlar, skräck. Det är också en roman som behandlar
sexualitet på ett okonventionellt sätt, åtminstone med svenska
mått mätt. För här är den ständigt närvarande, både som dold
lockelse och öppen drift, som farlig beståndsdel, med incestuösa undertoner.
Det är en dyster,
nerskitad stil som används, en stil som konsekvent rättar sig efter
innehållet. Att man då och då stör sig på att vissa av mötena
tenderar att bli för långa och för minutiösa i sina resonemang,
eller att någon enstaka inkongruens slunkit med (att man i Spanien
redan 1964 använde begreppet ”Peace, love and understanding” är
inte troligt, då det myntades först i januari 1967), allt det må
vara förlåtet. Mer imponerande då är själva anslaget, tilltron
till berättelsen och den mestadels säkert hanterade stilen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.