Jag är nog inte
ensam att tycka att 2012 var ett klent och närmast förlorat år för
den inhemska poesin. Döm om min förvåning då jag så här på en
av årets allra sista skälvande dagar läser en diktsamling som
verkligen är förkrossande bra, nämligen Ann Hallströms bror
mor dotter rekviem.
Dikten
rör sig skoningslöst och hårt kring krig i dess mest motbjudande
skepnader, med referenser till det andra världskriget, även om det
också finns mer tidlösa passager, exempelvis skändandet av det
mänskliga, illustrerat av våldtäkter, krigets allt för bekanta
uttryck och mekanism, som visar människans sämsta åtbörder.
Enligt filmregissören Robert Aldrich tar krig fram människans
värsta och bästa sidor, men jag är inte säker på att Hallström
håller med: hon betonar mer de värsta sidorna, i vilket fall.
Dikten
kan till sin form – fragmentarisk och sluten – erinra om Paul
Celans rigida poesi, något som också ekar i akustiken, i ordval som
”röstskugga” och ”spökvokaler”, likväl som ”blodlucka”
och ”havets blodröda orkester”, medan sammanställningen svart
(bröst)mjölk pekar ut både Celan och Massive Attack. För nog
finns här ett lösryckt tilltal som passar lika bra till deras
suggestiva och dystra musik, som också bygger på kontraster och
konflikt och hårda ljud som brutalt möter och möts av hårda
klanger. Allra bäst fungerar Hallströms dikt när hon är stram,
när orden studsar mot starkast möjliga motstånd. När hon någon
enstaka gång skriver friare, mer öppet, då tappar hon mig och min
läsning.
Idyllönskan
havererar i djävlighet, där längtan efter något fast och hållbart
bara går under, där all strävan och allt hopp krossas mot köld
och rädsla och mörker och förtvivlan. I rader som ibland är
genomträngande starka i sin enkelhet, som vittnesbörder om
fruktansvärd skönhet, eller skönhetens fruktansvärda aspekter:
”knäpper händerna / runt mörkret”. Brutala erfarenheter ges
ett brutalt språk, här där hoppet och lönlösheten är lika
starka ingredienser.
Hallströms
perspektiv verkar vara krigsoffrens, och så kan också titeln
utläsas, som familjen där fadern saknas, eftersom han är ute och
slaktar sina medmänniskor, och våldtar, medan offren får utföra
aborter och göra sitt bästa för att dämpa sorgen och vanmakten.
Det är skrivet med stark inlevelse, med hög angelägenhetsgrad, där
jag ofta rycker till, som om dikterna också handlade om mitt liv.
Det
är en nedstigning i ett Inferno med sina kretsar, där det bara kan
bli värre och värre. En nedstigning i en konkret gestaltad värld,
med sorgen och ångesten förkroppsligad i en rumslighet med tungt
allvar som arkitekt.
I
dessa dikter där läpparna bara kysser död luft, där ”gåva”
inte existerar annat än som assonant siamesisk lekkamrat till
”plåga”, där Eliots Det öde landet
kan stå som en annan referens, om man nu letar sådana, om man nu
saknar en fotnotsapparat – vilket man definitivt inte gör, när
det är en så utpräglat stark dikt.
Ah, nu minns jag att jag tänkte läsa den efter en fin recension i SvD.
SvaraRaderaJa, vilken svensk poesi kommer vi annars att minnas från 2012? På rak arm har jag bara en enda kandidat: Sonnevis Bok utan namn.
Å andra sidan: hur bra är inte Sonnevi? Känns som den kompenserar för rätt mycket! Tyckte också att Greiders bok var rätt ok, eller bättre än han brukar vara!
SvaraRaderaJo, visst.
SvaraRaderaGreiders senaste är jag lite kluven till. Har inte tyckt så mycket om hans tidigare poesi, trots att jag tycker mycket om hans patos som mänska (även om vi kanske inte delar politik). Ibland blir det för mycket budskap i den senaste också tycker jag men när han glömmer det och liksom bara tittar sig omkring, vinner han mig
Det är en väldig ojämn samling, och en väldigt ojämn poet överhuvuddtaget ...
SvaraRadera