Det farligaste med
universitetsstudier är varken att man förvärvar sig dåliga mat-
och sovvanor, eller ens dåliga alkohol- och drogvanor. Sådant kan
alltid korrigeras i efterhand. Desto farligare är det med de dåliga
språkvanorna, som kan sitta i ett helt liv, där man alltså lallar
runt med den akademiska jargongen och det obegripliga snömoset som
är obligatoriskt innanför universitetsinstitutionernas väggar.
Därför blir jag så
lycklig när jag läser senaste numret av Ordkonst, som ju har
sin bas i Lunds universitet. Här är redaktionen i 20-årsåldern,
liksom de flesta bidragsgivarna, med undantag för min essä om
Flannery O'Connor, som tillkom med anledning av att temat för numret
(#3 2012) är USA. Det allra roligaste med att vara med i en
tidskrift – utöver att se sitt namn i tryck utan att känna sig
blasé – är ju att känna sig delaktig i något där summan är
större än de enskilda delarna, som ändå är ovanligt stora nog.
Texterna i det här
numret är befriande frigjorda från det jobbiga lärdomsspråket,
och i stället är det skrivna fyllt av de två livgivande
ingredienserna ambition och nyfikenhet. Det gäller
inte enbart de längre tematiska texterna om disparata ämnen som
pro-wrestling och Sara Stridsbergs USA-bild, eller i den svenska
premiären av novellförfattaren Glen Pourciau, som verkligen skriver
en oroande absurd prosa, utan även i de längre recensionerna. Ja,
här finns en riktigt gedigen läsningar av Péter Nádas, liksom en
av ytterst få svenska recensioner av Martin Heideggers Vägen mot
språket. Det här är recensioner som är tillkomna utifrån
just ambition och nyfikenhet, och det är långt ifrån den
slentrianmässiga och loja bevakning som vi kan hitta annorstädes.
Därför känns det
som att Ordkonst är en tidskrift värd att tas på allt
större allvar, inte minst med tanke på att det knappt finns andra
exempel på seriös diskussion av litteratur, som alltså tillåter
sig att vara så här allvarlig och insatt. Det kan också vara så
att det finns något i själva gruppmentaliteten som är utmanande
och stimulerande – att de som skriver vässar sina texter i
vetskapen att de ska ingå i ett sammanhang.
Det var så det
fungerade för Bloomsburygruppen i England under det tidiga
1900-talet, liksom för KRIS-gruppen i Sverige på 80-talet. Den
interna konkurrensen sporrar och skapar förutsättningar för
positiv rivalitet. Förhoppningsvis ska de medverkande inte heller
avvika från sina ambitioner, och nöja sig med mindre än de
presterar här – nämligen något värdefullt och viktigt.
Att visa var skåpet
ska stå – helt enkelt för att allt som skapas ingår i ett
sammanhang, och likväl som de undermåliga produkterna bildar
rättesnören för kommande lika dåliga produkter borde de
lyckosamma försöken bli förebilder för andras försök i liknande
genrer. Ibland är gränsen obefintlig mellan amatörens glada
naivitet och proffsets rutinerade cynism, och Ordkonst-medlemmarna
är nästan alltid uppfyllda av bådadera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.