13 dec. 2012

Raderna som Kafka strök, Franz Kafka


Lyckligtvis är litteraturen ingen tävling, där författarskap mäts utifrån kvantitativa begrepp. Nobelpris kan i den egentliga världen aldrig ha något annat värde än att vara fånigt, liksom Augustpris bara kan vara löjligt, hur skojigt vi än tycker det är med de ceremoniella turerna kring pristagarna, som gör sitt bästa för att föra sig i den infernaliska dansen. Även i en värld där Nobelpristagare fallit i glömska kommer Kafka att fortsätta vara läst, och fortsätta vara en given referens i vardagsspråket eftersom kafkaeska situationer blir allt mer frekventa i tillvaron.

Och Bakhåll, som tack vare de minst sagt flitiga översättarna Hans Blomqvist och Erik Ågren ger ut Kafkas samlade verk på svenska, har nu gett ut del femton i serien, den nätta volymen Raderna som Kafka strök. Det är en bok som samlar de överstrukna partierna i Kafkas manuskript, där merparten tidigare varit otillgängligt men nu tack vare bland annat röntgenbelysning gjorts läsbart.

Hörde jag där en uppgiven suck från läsaren? Nå – Kafka är ju trogen uppgivenhetens litteratur, där det uppgivna finns inskrivet i texten. En läsare kan reagera på cirka två sätt, som är både väsensskilda och samhörande: du kan le eller skaka på huvudet åt denna märkliga icke-bok.

Vi mäter inte litteratur – dock kan sägas att Kafka är den strängaste av författare. Då faller det sig naturligt att det minsann finns guld att vaska i det här slammet. Till exempel skriver han i dagboken februari 1911 en ovanligt rättfram mening: ”Utan tvekan är jag just nu Prags intellektuella medelpunkt”, bara för att sedan stryka över den så minutiöst att det alltså har tagit typ hundra år att avtäcka de kraftiga svarta strecken som döljer denna hybris.

Tyvärr kan Kafka också sägas vara något av den mest olycksdrabbade av författare. När han väl skramlat ihop tillräckligt med pengar för att livnära sig på sin penna utbryter första världskriget, och efter att under ett par år levt i inkubation gör han ånyo en ansats att flytta till Berlin som skriftställare – då får han sin dödsdom, den lungsjukdom som senare diagnosticeras som tuberkulos. När han som sjukpensionär väl kommer till Berlin har han inte ens ett år kvar att leva, och är då så dödssjuk att han knappt orkar skriva.

Enligt översättarparet Blomqvist-Ågren ska den här boken helst läsas med den ena handen, och i den andra handen balanserar du de andra utgåvorna av Kafka på svenska: därav sidhänvisningarna. Nja, invänder jag lite försynt, och tycker väl att den kan fungera bra på egen hand också.

Till innehållet rör det sig om ytterligare åtta sidor till Processen, som då blir en ännu mer invecklad labyrint. För det är ju så med Kafka, att ju mer du läser, desto mindre förstår du. Att Fräulein Bürstner ges förnamnet Berta är också i strid med den Kafka-forskning som i initialien F(elice) B(auer) sett Franz K.s dåvarande trolovande. När Kafka i den här boken skriver i kapitel som inte ens ingår i Max Brods utgåva av Processen blir det som om Kafka kommunicerade med Almqvists häpna utrop ur Drottningens juvelsmycke: ”Vad? Finnes ett djup till – under mitt djup?”

Större delen av materialet, ganska exakt hälften av bokens knappt hundra sidor, är strukna rader ur Slottet. Även där betonas ojämnheten, får man nog säga – för Slottet är ju en roman som är lika fängslande som den är långtråkig. I andra fall förstår man att Kafka ofta stryker referenser till sjukdomar, huvudvärk, skröplighet. Irritation verkar vara ett annat inslag som hade svårt att passera hans granskande instans.

Följden blir en knepig författare som görs ännu knepigare. Här finns även en dikt, som trots titeln – ”Trava lille häst” – faktiskt är rätt bra. Den kunde ha skrivits av Rimbaud.

Är det då bra litteratur? Inte nog med att svaret är beroende av vad du lägger in i själva definitionen på bra litteratur. Kafka är ju ojämn även i de rader som han inte strök, så det är klart att han här ibland är mer än måttligt svamlig. Men samtidigt är boken så mycket Kafka till sin karaktär att den är ett värdefullt tillskott för den som en gång har fångats av det sällsamt personliga skrivsätt som inte kan tillhöra någon annan än Franz Kafka, han som en gång kallade sig ”en början och ett slut”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.