bror mor dotter rekviem, Ann Hallström

Jag är nog inte ensam att tycka att 2012 var ett klent och närmast förlorat år för den inhemska poesin. Döm om min förvåning då jag så här på en av årets allra sista skälvande dagar läser en diktsamling som verkligen är förkrossande bra, nämligen Ann Hallströms bror mor dotter rekviem.

Dikten rör sig skoningslöst och hårt kring krig i dess mest motbjudande skepnader, med referenser till det andra världskriget, även om det också finns mer tidlösa passager, exempelvis skändandet av det mänskliga, illustrerat av våldtäkter, krigets allt för bekanta uttryck och mekanism, som visar människans sämsta åtbörder. Enligt filmregissören Robert Aldrich tar krig fram människans värsta och bästa sidor, men jag är inte säker på att Hallström håller med: hon betonar mer de värsta sidorna, i vilket fall.

Dikten kan till sin form – fragmentarisk och sluten – erinra om Paul Celans rigida poesi, något som också ekar i akustiken, i ordval som ”röstskugga” och ”spökvokaler”, likväl som ”blodlucka” och ”havets blodröda orkester”, medan sammanställningen svart (bröst)mjölk pekar ut både Celan och Massive Attack. För nog finns här ett lösryckt tilltal som passar lika bra till deras suggestiva och dystra musik, som också bygger på kontraster och konflikt och hårda ljud som brutalt möter och möts av hårda klanger. Allra bäst fungerar Hallströms dikt när hon är stram, när orden studsar mot starkast möjliga motstånd. När hon någon enstaka gång skriver friare, mer öppet, då tappar hon mig och min läsning.

Idyllönskan havererar i djävlighet, där längtan efter något fast och hållbart bara går under, där all strävan och allt hopp krossas mot köld och rädsla och mörker och förtvivlan. I rader som ibland är genomträngande starka i sin enkelhet, som vittnesbörder om fruktansvärd skönhet, eller skönhetens fruktansvärda aspekter: ”knäpper händerna / runt mörkret”. Brutala erfarenheter ges ett brutalt språk, här där hoppet och lönlösheten är lika starka ingredienser.

Hallströms perspektiv verkar vara krigsoffrens, och så kan också titeln utläsas, som familjen där fadern saknas, eftersom han är ute och slaktar sina medmänniskor, och våldtar, medan offren får utföra aborter och göra sitt bästa för att dämpa sorgen och vanmakten. Det är skrivet med stark inlevelse, med hög angelägenhetsgrad, där jag ofta rycker till, som om dikterna också handlade om mitt liv.

Det är en nedstigning i ett Inferno med sina kretsar, där det bara kan bli värre och värre. En nedstigning i en konkret gestaltad värld, med sorgen och ångesten förkroppsligad i en rumslighet med tungt allvar som arkitekt.

I dessa dikter där läpparna bara kysser död luft, där ”gåva” inte existerar annat än som assonant siamesisk lekkamrat till ”plåga”, där Eliots Det öde landet kan stå som en annan referens, om man nu letar sådana, om man nu saknar en fotnotsapparat – vilket man definitivt inte gör, när det är en så utpräglat stark dikt.