Bok utan namn, Göran Sonnevi

Det mesta jag har läst om Göran Sonnevis nya diktbok Bok utan namn är att den är tjock och tung, och det får jag väl själv också konstatera, att tyngden åtminstone känns efter läsningen, att jag inte har utfört så mycket styrketräning sedan jag senast besökte ett gym (1995?).

Den är omfångsrik, men det har Sonnevi varit tidigare: han är det måttlösas poet, och jag har varit fast sedan jag hörde honom läsa i ett radioprogram för drygt tjugo år sedan, dikter ut den nyutkomna Trädet. Han skriver fortfarande på sin säregna blandning av privata dagboksanteckningar och hyperpoetiska sonetter (orimmade), med en koncentration som aldrig viker. Som när han inleder med en andlöst bra sonett av det slag som nog bara kan skrivas av Sonnevi, en ljus blinkning i det mörka, med spatiösa luckor mellan orden.

När du läser Sonnevi vet du genast, eller blir påmind om det: detta är poesi. Att döpa sitt alster till Bok utan namn kan betyda två saker: dels blygsamhet, att göra sig själv till Intet, och dels stora pretentioner. Antingen anonymiteten och glömskan eller det påträngande och större, den stora anspråkslösheten. Men jag söker förgäves efter ett ”antingen eller” här; det är alltid ”både och”, eller det mer poetiska antingen antingen eller eller.

Drygt hälften av den drygt 800-sidiga boken utgörs ju av den långa dikten ”Disparata sin nombre” (det namnlösa sprattet?), påbörjad redan 1957 och avslutad 16 juli i år. Men Sonnevi skriver alltid på samma dikt, samma dikt som friskt vågat och mer än hälften vunnet blandar matematik, poesi, politik, religion, där han väver in kärleksmönstret, ibland besynnerligt enkelt: ”Du bär ljus till mig / varje dag / Varje dag / segrar ljuset över mörkret”.

Mörkret är hans mest använda och mest framgångsrika trop, där själva förhoppningen färgas eller svärtas: ”Hoppet är mycket mörkt”, som en av lakonismerna lyder. Livet är ju ett spel mellan mörker och ljus – annan filosofi eller metaforik behövs inte, än denna växelverkan mellan de enda hållfasta antiteserna. Ett annat flitigt använt ord är ”vidriga”, med tydlig bäring i den slutsats Sonnevi redan 1965 drog om ”USA's vidriga krig” i Vietnam.

För Sonnevi är transcendensen inte heller reducerad till ett flott ord, utan en påtaglig närvaro av icke-befintlighet, den strävan livet borde eller kan innehålla. Förvandlingsögonblicket – och om Tranströmer är epifanins poet är förstås Sonnevi övergångens poet, som ger ögonblick av stora möjligheter. Här finns också makalösa vändningar – ibland mitt i raden, där saker ställs på tvären. Då kan det vara som att läsa Emily Dickinson. Det betyder att förbluffas, att följa poetens egen förbluffning, att han häpnas över sig själv:

”Varthän?

In i mörkret     Varje människas     Kontinuerligt      Tills varje punkt också i Intet

slår upp sitt öga     Och ser, ser     Tills vi ser vårt seende     Blint”.

Dickinson, ja – men också något av Paul Celan, som Sonnevi har översatt: den där korthugget sammanbitna tonen, som måste låta paradoxalt i den här omfångsrika boken, som ju också är expansiv och expanderande, en bok som rör sig och lever, i rader som är lika organiska och gränslöst okontrollerade som hos Walt Whitman, den synbara antitesen till Dickinson.

Han träffar Josef Brodskij, den snillrike ryske poeten, som påstår att Palme för honom reciterat ur minnet en av Pusjkins långa dikter – på ryska. (Då slår mig en tanke: vad kan vår nuvarande statsminister Reinfeldt tänkas recitera?) Brodskij är också provokatören som kanske inte alltid ska tas på orden. Här finns också några möten med T(omas) T(ranströmer) och M(onika), där det pratas en hel del om svampar, rentav kantareller, vilket är lite roande den här hösten då översättaren Göran Malmqvist blev så provocerad när Li Li ersatte svampen med ”karameller” i sin Tranströmer-översättning till kinesiska (men det var då ett djävla tilltag). Men också några mer oväntade inslag, som en referens till Metallicas ”Ride the Lightning”-skiva från 1984.

Sonnevis skrivande bottnar alltid i rejäla känslor, oavsett om han skriver om folkmord i Darfur och annorstädes, eller om egna tvivel och privat misär. När han nämner att Nelly Sachs tyckte att hennes förtvivlan var större än det i Auschwitz kan man tycka att hon överdriver – men det är sofism att gradera privata känslor som är på liv och död: ”Skönheten föds / också i det hemska, är det hemska”.

Men Sonnevi är också cerebral, och överdådet verkar på alla plan. För en mer reguljär poet skulle nog den här boken utgöra ett slags ”Samlade dikter”, men det går också att läsa den som Sonnevis livsverk – att det är det här som är summeringen, där han samtalar med tidigare egna böcker, där han citerar sig själv. Åldrandet beskrivs ögonblicksgripande med den spontana förståelsen att det kan vara för allra sista gången han läser Dostojevskijs Brott och straff. Det blir en massiv bok, och jag kan tänka mig att den nog stöter ifrån sig fler läsare än den bjuder in – för många potentiella avskräcks nog av formatet (för att inte tala om tyngden, som jag inbillar mig orsakat mitt nuvarande ryggskott). Det är som om han själv vill förekomma eventuell kritik, när han lakoniskt konstaterar på den åttahundrade sidan: ”Vem ska läsa detta, frivilligt     Och inte komma undan –”

Rörelsen mellan det personliga och det allmänna är alltid intakt; det generella bryts mot det privata och det unika. Så om Oceanen, Sonnevis sju år gamla bok, var något man gärna sjönk ned i och försvann i, är förstås Bok utan namn detta i ännu högre grad – en fördubblad ocean. Med Pia Tafdrups snillrika liknelse är poeten den som går på vattnet när hon skriver – och Sonnevi sjunker aldrig, utan behåller alltid skärpan.

En skärpa som vidrör mig, vidrör något inom mig. Orden – något.