Amerika

Det farligaste med universitetsstudier är varken att man förvärvar sig dåliga mat- och sovvanor, eller ens dåliga alkohol- och drogvanor. Sådant kan alltid korrigeras i efterhand. Desto farligare är det med de dåliga språkvanorna, som kan sitta i ett helt liv, där man alltså lallar runt med den akademiska jargongen och det obegripliga snömoset som är obligatoriskt innanför universitetsinstitutionernas väggar.

Därför blir jag så lycklig när jag läser senaste numret av Ordkonst, som ju har sin bas i Lunds universitet. Här är redaktionen i 20-årsåldern, liksom de flesta bidragsgivarna, med undantag för min essä om Flannery O'Connor, som tillkom med anledning av att temat för numret (#3 2012) är USA. Det allra roligaste med att vara med i en tidskrift – utöver att se sitt namn i tryck utan att känna sig blasé – är ju att känna sig delaktig i något där summan är större än de enskilda delarna, som ändå är ovanligt stora nog.

Texterna i det här numret är befriande frigjorda från det jobbiga lärdomsspråket, och i stället är det skrivna fyllt av de två livgivande ingredienserna ambition och nyfikenhet. Det gäller inte enbart de längre tematiska texterna om disparata ämnen som pro-wrestling och Sara Stridsbergs USA-bild, eller i den svenska premiären av novellförfattaren Glen Pourciau, som verkligen skriver en oroande absurd prosa, utan även i de längre recensionerna. Ja, här finns en riktigt gedigen läsningar av Péter Nádas, liksom en av ytterst få svenska recensioner av Martin Heideggers Vägen mot språket. Det här är recensioner som är tillkomna utifrån just ambition och nyfikenhet, och det är långt ifrån den slentrianmässiga och loja bevakning som vi kan hitta annorstädes.

Därför känns det som att Ordkonst är en tidskrift värd att tas på allt större allvar, inte minst med tanke på att det knappt finns andra exempel på seriös diskussion av litteratur, som alltså tillåter sig att vara så här allvarlig och insatt. Det kan också vara så att det finns något i själva gruppmentaliteten som är utmanande och stimulerande – att de som skriver vässar sina texter i vetskapen att de ska ingå i ett sammanhang.

Det var så det fungerade för Bloomsburygruppen i England under det tidiga 1900-talet, liksom för KRIS-gruppen i Sverige på 80-talet. Den interna konkurrensen sporrar och skapar förutsättningar för positiv rivalitet. Förhoppningsvis ska de medverkande inte heller avvika från sina ambitioner, och nöja sig med mindre än de presterar här – nämligen något värdefullt och viktigt.

Att visa var skåpet ska stå – helt enkelt för att allt som skapas ingår i ett sammanhang, och likväl som de undermåliga produkterna bildar rättesnören för kommande lika dåliga produkter borde de lyckosamma försöken bli förebilder för andras försök i liknande genrer. Ibland är gränsen obefintlig mellan amatörens glada naivitet och proffsets rutinerade cynism, och Ordkonst-medlemmarna är nästan alltid uppfyllda av bådadera.