Ond film

Med manus av Magnus Dahlström, regi av Kristian Petri, foto av Hoyte van Hoytema, och skådespel av Jonas Karlsson – borde förutsättningarna vara goda för att Ond tro skulle kunna vara den där efterlängtade lyckade svenska thrillern, något som har saknats alltsedan Hans Alfredson på 80-talet gjorde Falsk som vatten. Men resultatet är ljummet: att Dahlströms manus legat i påse i tjugo år är inget gott tecken, även om det mest synliga tecknet är att det inte har rökts så mycket på film på tjugo år. Petris regi är oengagerat, Hoytemas foto som vanligt kyligt och vackert, men med omotiverade långa kameraåkningar över ödsliga platser, och jag har aldrig sett Jonas Karlsson så dålig i en roll som här: hans sätt att uttala replikerna är totalt okänsligt. Han spelar Frank, Sonja Richter spelar Mona (båda namnen hämtade från Dahlström pjäs Järnbörd: är de samma personer? - ja, varför inte?) Hon är vittne till flera våldsdåd, han trakasserar henne, de dras till varandra. Men allt är så kyligt och distanserat, och jag bryr mig inte heller ett skvatt hur det ska gå. Det allvarligaste felet är bristen på spänning: den kan bara åstadkommas om man lyckas förmedla ett djup hos karaktärerna, att de blir levande gestalter. Frank är bara trött, Mona är bara konstig. De dras till varandra. Ska de få varandra? De förtjänar varandra.