Becoming Jane Eyre, Sheila Kohler

Att det är vanskligt med romaner som handlar om erkända författare visade Butter tar ordet nyligen, och även om jag inte håller med hans exempel (Coetzees bok om Dostojevskij, Mästaren från Sankt Petersburg, tycker jag nog tillhör ett sällsynt lyckat exempel), finns det all anledning att undvika alla dessa Ranelid om Dagerman, Brunner om Södergran, Odensten om Dickinson, Combüchen om Byron – ja, men säg den regel som saknar undantag, tänker jag, och tänker på hur både David Lodge och Colm Toíbín samma år skrev fina böcker om Henry James.

Nu har Sheila Kohler skrivit en bok om Charlotte Brontë, Becoming Jane Eyre, en roman som jag läser med förväntningarna sisådär halvhjärtat uppskruvna. Hon anstränger sig för att göra syskonskaran begriplig för oss, genom att lyfta ut dem från sin kontext, och ger dem våra gemensamma referensramar, så att vi inte ska undgå att känna igen dem. Hon har mildrat deras besynnerligheter.

Här har vi fina exempel på den som samlar ihop trådarna i efterhand, med efterklokhetens överblick. Hon skriver rakt över karaktärernas huvud, låter dem tala direkt till oss, ge oss ledtrådar och sammanhang, så att vi verkligen ska fatta precis allt. Mest av allt liknar Kohler en ängslig elev, ivrig att visa sin lärare att hon verkligen har gjort sin läxa: hon är också välsignad av både nämnde Coetzee och Joyce Carol Oates – av Coetzee har hon fått lära sig att det viktiga i ett projekt av det här slaget är att inte hålla sig för nära sanningen.

Nu vet förstås Kohler en hel del om syskonen Brontë, och det finns några fint skrivna partier. Men jag undrar hur en litteraturvetare kan katalogisera Charlotte Brontës läsning av romaner och där inkludera poeten Lord Byron. Tyvärr ägnas mycket utrymme åt rikhaltiga referat av intrigen i Jane Eyre, vilket väl om något är en överloppsgärning. Men även i övrigt redovisar Kohler kända fakta, återger vad som har redan har återgetts av andra. Här redovisas att systrarnas diktsamling sålde två exemplar, att Robert Southey dissade Charlotte i ett långt nedgörande brev, att Rochester skapades med en belgisk lärare som förebild – men det där med förebilder är en återvändsgränd, kan bara resultera i spekulationer.

Men det trista med romanen är hur Kohler normaliserar och stänger in Charlotte Brontë, och underskattar både vänskapen och konkurrensen mellan systrarna. Förvisso nämner hon att de inte alltid är sams, men det sker med någon slags käckhet, när det torde ha stimulerat dem, vässat dem. Partiet när Charlotte slutligen visar sin far manuskriptet till Jane Eyre visar ett nedvärderande av honom till en knarrig gnällgubbe som inte sett skymten av briljans hos sina döttrar (i verkligheten var han generös nog att låta dem läsa allt både i sitt privata bibliotek och i byns lånebibliotek, med undantag för modetidskriften Ladie´s Magazine).

Nu ska man kanske inte heller överbetona systrarnas ovanlighet, men att som här göra dem till helt vanliga människor blir bara konstigt: varför skrev de i så fall så märkliga böcker, så exceptionellt fantasifulla och banbrytande verk som hyllar gränslös fantasi och subversiva gärningar? Både Charlotte och Emily Brontë uppvaktade faran, vågspelet. Kohler sätter på dem säkerhetsbälten och slätar ut excesserna, som ändå är deras kännemärke, och vad som blir kvar är några smågnälliga förkrympta töntskallar.

I stället för roman blir det här en minibiografi, där Kohler ignonerar show-funktionen för tell-funktionen, och det är raka motsatsen till förlagan, romanen Jane Eyre. Hon är för angelägen att förklara allt, förlitar sig hårt på Lyndall Gordons biografi Charlotte Brontë: A Passionate Life. Men hon borde ha ansträngt sig att gestalta mer, försökt säga något vettigt om Charlotte Brontë i stället för att bara skrapa på ytan.

Säg vad du vill, men när jag föreställer mig Charlotte Brontë i samtal med Emily Brontë låter det inte som i den schlagertext Sheila Kohler författat repliker till: ”We have our work – no one can take that away from us. No matter how exhausted or sad I feel, we have our writing, and that changes everything. And we have one another, after all.”