Ezra Pound, Sverige och Nobelpriset, Görgen Antonsson

Ezra Pound är en av 1900-talets viktigaste författare: poet, kritiker och introduktör. Vi hade kunnat sätta punkt efter den meningen, placera honom i kabinettet för bekvämt döda författare, plocka fram dem lite då och då vid nyöversättningar och jubileum. Men – nä, så enkelt är det förstås inte, för Pound var också antidemokrat, fascist, och under andra världskriget eskalerade hans förakt mot det forna hemlandet Amerika i infama radioprogram.

Så ett Nobelpris var förstås uteslutet, trots att han var en av seklets obestridligt viktigaste aktörer på den litterära marknaden. Görgen Antonsson har skrivit en minutiöst genomforskad bok om spelet bakom kulisserna: Ezra Pound, Sverige och Nobelpriset, utgiven av Amalgam förlag. Dess enda brist är att den inte är utförlig nog: på sidan 75 tar hans undersökning helt sonika slut, och vi lämnas med en visserligen fin källförteckning, där vi kan se hur omfattande materialet är på svenska kring denna mytiska gestalt.

Mytisk – ja, på något sätt blev Pound en verklighetens Kurtz, efter Joseph Conrads föredöme: den stora människan som gick vilse i skändlighetens terräng. Men egentligen är väl människor i allmänhet just så där motsägelsefulla, och litteraturen i synnerhet är väl full av dessa motspänstiga storheter: Hamsun, Strindberg, Céline, Genet, Morrissey …

Antonssons bok börjar i 20-talets Sverige, med enstaka insatser där bland annat Elmer Diktonius tidigt introducerade Pound. Det är stundtals spännande som i en välskriven roman att följa hur Pound dels motarbetas, dels hyllas, men i de allra försiktigaste ordalag, av diverse svenska översättare och läsare. Några av dem har rentav gått upp i rök, med namn som ingen sedan dess lyckats spåra.

En fråga rör om Pound verkligen var så verklighetsfrånvänd: ja, detsamma kan sägas om många av hans kolleger, att de behandlar omvärlden bara på andra, mindre igenkännbara sätt. Det är orättvist att spela ut verklighetsfrånvänd-kortet så fort en författares verksamhet ska granskas, som om de verkligen tagit fäste i det där berömda elfenbenstornet.

Vad Antonssons bok bidrar till är en förståelse för Pounds geni, delvis exemplifierat i de brevcitat som infogas. Han tänker på tvären, skriver i kamp mot tillvaron, och det är nedsättande att reducera en människa till det ena eller det andra – alltså, att antingen förminska hans fascistiska engagemang, eller att göra honom galnare än han var, för att försvara utfallen mot andra människor. Sanningen kan alltid nyanseras. Pound går in i problemen vid sidan av, och utvinner stenhårda formuleringar om konstnärlig storhet, hos författare som beskrivs som ”persistent battlers for truth” (har konstnärens uppgift skildrats vackrare?).

Det kryptiska med Pound är förstås att han som poet är så oerhört empatisk, så inkännande i sina dikter: ja, nästan suveränt (med)mänsklig, och samtidigt så oresonligt hatisk och fördömande som privatmänniska. Kryptiskt – eller bara helt följdriktigt. Dikterna är både sterila och organiska, med en diktion som nonchalant blandar det gatusmarta med det boklärda, gör ingen åtskillnad. Det oberäkneliga inslaget hos Pound är samtidigt det som gör honom så spännande: att vara oförutsägbar är en värdefull egenskap i poesin. Människor är bara delvis djur, som följer instinkter i alla situationer: djur ska du aldrig vända ryggen till, för du vet att de är inget att lita på.

Pound är en poet att vara rädd för: jag ger inte mycket för poeter som du alltid vet var du har dem, att de alltid ska hålla sig inom prydlighetens pryda ramar. Pound är expansiv – liksom Walt Whitman, som också är så där besvärligt jobbig med sin kombination av självhävdelse och sympatisk medmänsklighet. Om han är galen är han galen med humorn i behåll, ungefär som Hamlet; han lyckas rentav trolla bort både galenskapen och sig själv.

Det blir en frustrerande kort bok om Pounds förhållande till Sverige, ibland exemplifierat i hans korta brevnotiser till svenska adressater. Det är en uppslagsrik bok, som trots sin korthet ändå utgör något av ett uppslagsverk, tack vare de gedigna kunskaperna. Och den blir också ett inlägg i den eviga debatten om Nobelpriset i litteratur, om det ska handla om testamentets delvis olyckliga formulering om ”idealisk riktning” eller enbart mäta litterär kvalitet. Antonsson lyckas beröra Akademiens bara delvis förståeliga beröringsskräck inför allt som inte är ofarligt och desarmerat. Pound är inte det enda offret för denna kult av det harmlösa.