Reader meet author - - - Sällan är filmtitlar så lämpade som i fallet In a Lonely Place, som om jag inte har fel är en av Humphrey Bogarts sista filmer (som svensk titel fick den heta Nakna nerver, bara som en påminnelse till alla som längtar tillbaka till försvenskningen av filmtitlar). I denna film, regisserad av Nicholas Ray, spelar han en (manus)författare på dekis, Dixon Steele, en man som är otidig i käften och har lika kort stubin som en treåring. De kusligaste scenerna i filmen är inte när han går över gränsen och börjar slåss och nästan mördar – det är när han ler, för det är ett leende som bara accentuerar hans lidande. I filmen glömmer Bogart också bort att agera i vissa scener, som när han på slutet viskar fram ett ”hello” så avmätt att det inte finns någon method acting-skola i världen som kan lära ut något lika trovärdigt; lika improviserat intryck ger Miss Gray, spelad av Gloria Grahame, när hon nästan ohörbart viskar i Dixons öra: ”I wouldn´t want anything but you”. Det är också något
så ovanligt som en film noir som hämtar sin näring ur screwball-komedin, med ett oslagbart samspel mellan Bogart och Grahame, som har oturen att bli förälskad i Dixon. Bogarts repliker är oartikulerade och trötta, men när han slänger käft med Miss Gray slår det gnistor: ”Turn off the radio and get some music”, ber han när hon tjatar på honom medan han skriver. Det är också som om Oscar Wilde har skrivit manuset, när han förklarar sig oskyldig till det mord han blir anklagad för, eftersom hans estetiska temperament inte skulle tillåta honom att dumpa en kropp från en bil i rörelse. ”A Lonely Place” är dödsstället, och filmen behandlar elegant dödstematiken i den omöjliga kärleken. När en av hans gamla vänner kommenterar: ”You know, I got married”, svarar Dixon lakoniskt: ”Why?” Filmen har som ett slags motto något som erinrar om den likaledes dödsdömda kärleken i Söderbergs Gertrud (”Se på mig. Är jag vacker? Nej. Se på mig. Är jag ung? Nej. Men jag har älskat.”) – här lyder filmens credo: ”I was born when she kissed me. I died when she left me. I lived for a few weeks when she loved me.” Det sista Joy Division spelade in var låtfragmentet ”In a Lonely Place”.
så ovanligt som en film noir som hämtar sin näring ur screwball-komedin, med ett oslagbart samspel mellan Bogart och Grahame, som har oturen att bli förälskad i Dixon. Bogarts repliker är oartikulerade och trötta, men när han slänger käft med Miss Gray slår det gnistor: ”Turn off the radio and get some music”, ber han när hon tjatar på honom medan han skriver. Det är också som om Oscar Wilde har skrivit manuset, när han förklarar sig oskyldig till det mord han blir anklagad för, eftersom hans estetiska temperament inte skulle tillåta honom att dumpa en kropp från en bil i rörelse. ”A Lonely Place” är dödsstället, och filmen behandlar elegant dödstematiken i den omöjliga kärleken. När en av hans gamla vänner kommenterar: ”You know, I got married”, svarar Dixon lakoniskt: ”Why?” Filmen har som ett slags motto något som erinrar om den likaledes dödsdömda kärleken i Söderbergs Gertrud (”Se på mig. Är jag vacker? Nej. Se på mig. Är jag ung? Nej. Men jag har älskat.”) – här lyder filmens credo: ”I was born when she kissed me. I died when she left me. I lived for a few weeks when she loved me.” Det sista Joy Division spelade in var låtfragmentet ”In a Lonely Place”.
Fast det där med filmtitlar, det är ju många gånger skämskudden åker fram när de varit och pillat på titeln även om den just den här var lovely.
SvaraRaderaMm, men det är irriterande om filmtiteln refererar till ex en låttitel, för inget svenskt förlag skulle väl övers. Murakamis roman till Norsk skog?
SvaraRadera